Safiya Sinclair växte upp som äldsta barnet i en familj styrd med järnhand av den allsmäktiga och lättretade pappan. Han är reggaemusiker på turisthotellen och slåss hela tiden mot omvärldens fördomar och förakt mot rastafarikulturen.

– Jag tror att många tänker att rastafari är något som definierar Jamaica, när det i själva verket är ett kristet land där rastafari historiskt sett varit en förföljd minoritet, säger Safiya Sinclair.

Kvinnans roll att vara lydig och tyst

Orättvisorna, rasismen och maktlösheten i såväl sitt eget liv som i hela världen gör fadern frustrerad. Lösningen blir en våldsam kontroll och isolering av familjen, som ett skydd mot västvärldens alla påfund: inom rastafari sammanfattat som Babylon. Allra hårdast är kontrollen över familjens kvinnor, mamma och tre döttrar.

– Vi hade massa regler för hur vi fick klä oss, hur vi fick tänka, vart vi fick gå. Vi fick inte ha smink eller smycken. Kvinnans högsta dygd var hennes lydnad, hennes tystnad, och att hennes kropp hölls ”ren”.

Poesin blir en väg ut

I ”Det här är Babylon” skildrar Safiya hur hennes och pappans världsbilder alltmer krockar. Medan hans kontroll tätnar gör hon upprepade försök att ta sig ur hans grepp. Litteraturen och kunskapstörsten blir så småningom hennes räddning.

– Alla som blivit berörda av litteratur någon gång vet hur det vidgar ens blick på historien, på sig själv, sin familj och på nationen, säger hon.

Klippte sina dreadlocks

I en scen fylld av symbolik klipper Safiya slutligen sina dreadlocks, som orsakat henne åratal av hån från klasskamrater och en förlorad modellkarriär. Pappan reagerar med stor vrede– men idag ser hon boken som ett sätt att förlåta honom den brutalitet han utsatt henne för.

– De flesta verkliga människor är varken 100 procent skurk eller 100 procent hjälte. Som författare blev det mitt jobb att porträttera min far med all den komplexitet som det innebär att vara människa.