Spoilervarning: Detaljer om säsongsfinalens handling nedan.
Alla är nog överens om att den åttonde och sista säsongen av Game of Thrones varit den sämsta i seriens historia. Uppropet som kräver att HBO ska göra en remake på hela säsongen passerade en miljon underskrifter precis innan finalavsnittet, och kommer förmodligen fördubblas när folk sett det sista, usla, avsnittet.
”Varför!?” Den frågan har jag skrikit på TV:n minst tio gånger per avsnitt under den sista säsongen. Varför fick vi aldrig veta mer om The Night King? Varför fick Jamie och Cersei en så snöplig död? Varför gick Tyrion från att vara den smartaste dubbelspelaren i hela Game of Thrones, till att bli en känslostyrd moralist som inte kunde ge ett vettigt råd? Varför, varför, varför? Jag kan hålla på i evigheter.
Avsnitt fem bådade ändå gott inför finalen. Efter fyra konstiga avsnitt som inte var bättre än barnvänlig fan fiction, skräddarsydd för att inte uppröra internets social justice warriors, förvandlades Daenarys äntligen till den galna drottning vi visste att hon skulle bli.
Massakern i Kings Landing fick mig att förlåta mycket, och plötsligt verkade gamla, ondskefulla Game of Thrones vara tillbaka. En serie som inte visar världen som vi vill att den ska vara, utan hur den faktiskt är.
Fansen som trodde att Daenarys skulle bjuda folket i Kings Landing på mjölk och kakor blev ledsna i ögat och gnällde om att den stora ”befriaren” plötsligt blivit knäpp. Men då måste de ha ignorerat hennes tydliga makthunger som varit en röd tråd genom hela serien. Makt korrumperar alla, är en av de mest handfasta budskapen i GoT.
Och så många frågor fanns fortfarande kvar att besvara i finalen. Den allra viktigaste förstås: Vem kommer att regera de sju kungarikena?
Well, inom den första kvarten fick vi veta att det i alla fall inte blir Daenarys. Mordet på henne måste höra till ett av de minst kreativa i seriens blodiga historia, och serverades så snabbt att ingenting stod på spel i resten av avsnittet.
Jon Snow må ha gjort ”det rätta”, men hur kan han vara så puckad att han väljer bort att regera sju kungariken med tillhörande incestsex, för att istället bli skickad till Nights watch (som inte ens behövs längre) där han aldrig får gifta sig eller skaffa barn? Bra där, idiot.
Och förresten, varför dödade inte draken Jon? Är det för att han också är en Targaryen? Borde han inte bli drakens nya ”daddy” i så fall? Så många frågor fick aldrig ett svar, och så visste vi nog att det skulle bli. Men det gick inte att föreställa sig att det skulle vara så här slappt och tafatt.
Efter sitt svek mot Dany var Jon fortfarande den rättmätiga tronföljaren, men det diskuterades aldrig huruvida han skulle ta över tronen. Varför? Fuck you, därför! Detta verkar vara attityden manusförfattarna David Benioff och Daniel Brett Weiss använt som inspiration. Bran kröntes till kung istället, vilket måste vara det dummaste beslutet någonsin. Han är hela världens minne förkroppsligad, hans hjärna måste vara den mest ovärderliga skatten i hela Westeros, och honom väljer ni för det farligaste jobbet som finns? Om Game of Thrones lärt oss någonting är det att kungar och lorder alltid blir mördade.
Det finns knappt någonting mer värt att nämna om det här totala bottennappet till säsongsfinal. Nästan 90 minuter ägnades åt lipiga avsked och platta scener där kungens nya hov diskuterar hur de ska bygga upp samhället igen. Jag väntade förgäves på att någonting dramatiskt skulle hända.
I min recension av säsongspremiären skrev jag att ”nu kan det bara bli bättre” men jag hade fel.
Benioff och Weiss har åtminstone lyckats med en sak: att göra ALLA besvikna. Ingen drömde om det här slutet.