På pappret jobbar “Innan frosten” hårt på att vara riktigt ointressant. Så här kan intrigen beskrivas:

Medelålders välbeställt par har glidit ifrån varandra, mystisk ung kvinna gör entré… mannen kan prata med henne på ett sätt som han inte längre kan med sin fru. Han känner sig levande igen.

Ja, det känns slitet. Som tur var är allt från regi till foto och skådespeleri helt oklanderligt, så det blir aldrig hopplöst tråkigt, om än en smula jämntjockt.

Philippe Claudel har med sig Kristin Scott Thomas som gjorde en helt magnifik insats i hans hyllade debut “Jag har älskat henne så länge”. Här spelar hon den perfekta hemmafrun som givit upp sin karriär för makens skull, Daniel Auteuils framstående kirurg. De bor i ett fantastiskt smakfullt hus som är lika tjusigt, spatiöst, tyst och kyligt som deras äktenskap har blivit.

Den unga, vackra och mystiska Lou (Leïla Bekhti) börjar plötsligt intressera sig för herr kirurgen. Hon har varit hans patient, hävdar hon. Han minns henne inte alls, och blir både skräckslagen och nyfiken när hon dyker upp här och där. Att det dessutom är någon som anonymt skickar storslagna buketter med röda rosor, gör honom så stressad att han måste sjukskriva sig ett tag.

Ensam med hustrun i det tomma huset blir det tydligt att äktenskapet är i kris.

Både Scott Thomas och Auteuil excellerar i konsten att förmedla nedtonade känslor som leda och oro. De har ansikten som går att titta på länge, länge. De spelar sparsmakat och elegant, och utstrålar lyxighet som någon slags europeiska skådespelarelitens Rolls Royce.

Det känns som att Claudel vet precis vilka klichéer han jobbar med i det här manuset, för han skruvar yttepyttelite på alla slitna figurer så de byter skepnad och tillåts vara något annat: Den bedragna äkta hustrun är inte riktigt så bedragen, den otrogna mannen är inte otrogen och den mystiska unga kvinnan… ja hon står för den allra största twisten.

Det är så klart svårt för regissören att leva upp till förväntningarna efter den vansinnigt bra “Jag har älskat dig så länge”, och “Innan frosten” når aldrig samma höjder.

Kanske är den för elegant? Kanske skulle filmen behöva fler utbrott, mer temperament och mer av de stora och fula känslorna?

De bästa stunderna är när Claudel enbart genom bildspråk och tystnader, visar upp den kultiverade franska överklassen i all sin löjlighet. En operaföreställning blir exempelvis stor humor genom att bara skildras, det enorma huset med alla sina fruktskålar och Scott Thomas’ rejäla men borgerliga trädgårdsutstyrslar, likaså.

Och när filmmakaren bryter mot det borgerliga och välspelade och tillåter sig vara både hotfull och lite konstig (som när Michael Haneke är på sitt mest mystiska humör) då lyfter “Innan frosten” från det oklanderliga och blir istället intressant.