Men ÄR det verkligen kultur? Jag var 19 år när jag till sist svarade ja på frågan, och löste medlemskap i inkvisitionen. Sen dess har jag ägnat min vakna tid åt att utrota kättarna var helst jag stöter på dem. Ett avfärdande på jobblunchen, ett slappt höhö på efterfesten – och min inre riddare rycker ut.
”Jo men tv-spel är absolut kultur: Journey! Grim Fandango! The last of us! 2000-talet har varit en revolution för spel på samma sätt som för tv-serien, det finns en konstnärlig höjd så du anar inte”.
Ungefär här sker en glidning från vänlig konversation till eskalerande fanatism. Jag växlar upp, går på trumfkortet: Shadow of the colossus, som gavs ut 2005 och förändrade allt.
”Det är ett melankoliskt mästerverk. Tv-spelens Sopranos, vad Spirited Away gjorde för animé. Lyssna på mig! Fumito Ueda är spelvärldens Miyazaki!”.
Det var just Shadow of the colossus som övertygade mitt 19-åriga jag om att spel kunde vara mer än underhållning, till och med konst. Jag insåg att spel – precis som popmusik, tv-serier och mode före det – så småningom skulle få sitt erkännande som en verklig konstform.
Spelet följer Wander, som lovar Gud att döda de sista kolosserna i utbyte mot att en kvinna från hans hemby väcks från de döda. Handlingen är en variant på antikens saga om Orfeus, men det är stämningen, den emotionella berättelsen, som rymmer storheten. De öde landskapen, melankolin och tystnaden – dramatiken när den bryts av en koloss efter timmar av sökande.
I 13 år har Fumito Uedas klassiker varit lansen för min Don Quijote, mot de som avfärdar tv-spel som skräpkultur. Och de är många, för den där uppvärderingen har fortfarande inte kommit. Tv-spel står kvar som fulkulturens sista utpost.
Men i år, när Fumito Uedas klassiker kommer i en efterlängtad remake, känns vändningen i luften. Visst är det nu tv-spelen får sin upprättelse?
När jag bestämde mig för att viga helgen åt Uedas mästerverk hade jag rubriken klar på förhand: ”Så blev tv-spel finkultur”. Istället blev upplevelsen den motsatta: Shadow of the colossus är beviset på att jag hade fel.
Inte för att spelet blivit sämre, utan för att upplevelsen är så pass exceptionell att den kastar en skugga över allt annat. Över tusentals speltimmar i vuxen ålder. 2005 såg jag spelet som ett genombrott, ögonblicket då tv-spel slog över från underhållning till något större. 13 år senare är det ett sorgligt och ensamt monument över ett skifte som aldrig kom.
När jag ser tillbaka på 2000-talets spelupplevelser är storheten, ögonblicken som överskrider det som Shadow of the colossus öppnade dörren för, deprimerande få. Jag kan räkna dem på en hand. Majoriteten av spelen däremellan har varit harmlös underhållning, metadon i väntan på något större.
På ett ögonblick är övertygelsen jag känt som ung borta. Men om spel inte är kultur, vad är det istället? Frågan stör mig.
För det kan vara så mycket: Underhållning, gemenskap, meditativ återhämtning och ibland – men väldigt sällan – mer än så. Det kan vara superkul att spränga folk bitar i Battlefield, men jag har det inte i mig att skriva ännu en text om varför det är viktigt. Det är det inte.
Kanske är det avsaknaden av nyanser, att spel alltid måste diskuteras som ett enhetligt fenomen, som retar mig. I de flesta andra kulturformer tillåts hela spektrat, från högt till lågt, från tidsfördriv till konst, medan tv-spel står kvar och stampar i dörren till att accepteras överhuvudtaget.
Så nej. Spel är inte alltid kultur, och kan ofta avfärdas som skräp på goda grunder. Men när jag återvänder till Shadow of the colossus ödesmättade resa mot undergång glimrar den där gamla övertygelsen till igen. Fumito Ueda bevisade inte att tv-spel är konst. Men han bevisade att det kan vara det.