En iskall mördare knäpper av ett gäng människor i en park med militärisk precision.
Det ser först ut som om en prickskytt från armén fått krigsabstinens. Men saker är förstås inte som de ser ut och den enda unga advokaten Helen (Rosamund Pike) som vågar ta sig an fallet måste snart samarbeta med JACK REACHER.
Ja, namnet är som skräddarsytt för att stavas i versaler. Eller för att rulla över tungan till en trailer–voiceover med mullrande basröst.
JACK REACHER är också ex-militär. Han är expert på kampsport, köra bil och öh, att glida omkring utan tröja. Dessutom är han expert på att försvinna spårlöst OCH på att leta upp folk. Coolt detektivarbete. Med ett hjärta av guld har han snart lite stämning med advokaten också.
Jakten på en okänd mördare leder till en gangsterboss från ett forna sovjetland kallad ”The Zec” – så härjad av livet att han tvingats bita av sina egna fingrar. Hur han sätter skräck i sina hantlangare med mänskliga pingvinlabbar förklaras inte, men regissören Werner Herzog njuter så mycket av att få spela superskurk att det mesta blir förlåtet.
Det är uppenbart att Tom Cruise också älskar JACK REACHER, en tight och förhållandevis spännande actionthriller, där vi får följa med och leka utan att det känns alltför barnsligt.
JACK REACHER är också en helylleamerikansk posterpojk, och filmen återupprättar på ett subtilt sätt den amerikanska militärens heder. Det är en sorglös fantasi som personifierar just det militären ofta argumenterar med för att berättiga sin egen existens: bondförnuft, brödraskap och ett rättspatos som är ”större än dig själv”. Det är vackra lögner och jag har egentligen inga problem att lapa upp dem, så länge de presenteras i ett så kompetent dramatiskt knallpulverpaket som detta är.
Jack Reacher
betyg: 3
Regi: Christopher McQuirre
I rollerna: Tom Cruise, Rosamunde Pike, Richard Jenkins