Frågan om hur det ska gå till när Storbritannien nu ska lämna EU närmar sig ett avgörande, och snart tre år efter omröstningen splittrar frågan fortfarande det brittiska folket. Förutom på ett område: kulturen.
Inför folkomröstningen gjorde organisationen Creative Industries en undersökning där de frågade hur konstnärer och kulturarbetare ställer sig till frågan om Brexit. Svaret visade på nästintill total enighet: 96 procent var emot.
Men vad tycker då det fåtalet kulturutövare som är för ett utträde? Kulturnyheterna träffar representanter för Artists for Brexit i en pubkällare i London, där de ostört kan sitta och prata politik. David Axe och Michael Lightfoot hämtar öl och chips innan vi slår oss ner.
– Det måste ju verkligen finnas mängder av konstnärer som är för Brexit, som röstade för Brexit, säger David Axe som svar på sin egen fråga om varför det hörs så lite om konstnärer som är för att lämna unionen.
”EU är konstens antites”
De är själva konstnärer, musiker och författare, som gjort ett tydligt ställningstagande i fråga om EU.
– EU är ju en teknokrati, inte demokrati och det måste ju ändå vara konstens antites, säger David Axe.
Som de flesta britter är de förvånade av det kaosartade läge landet befinner sig i en dryg månad innan utträdet.
– Befinner vi oss verkligen i ett tillstånd av nationell kris? På ett sätt ja, på ett annat nej, det här är ju ändå den sak flest människor röstat för någonsin i brittisk historia, säger Sebastian Handley.
Hela tiden återkommer de till frågan om varför Brexit inte vill få fäste, varför sidan som förlorade vägrar ge upp, varför det fortfarande är så osäkert läge.
Liten uppslutning
Michael Lightfoot startade Artists for Brexit för ganska exakt ett år sedan, i februari 2018, som en plattform för alla kulturarbetare som ville lämna EU, en språngbräda in i det nya samhälle som uppstår när britterna lämnar EU. Men uppslutningen kring Artists for Brexit har inte varit den de hoppats på.
– Vi har varit utsatta för en propagandakampanj av storföretagen, etablissemanget och så vidare, som i princip hjärntvättat folk, förklarar Michael.
När jag lyssnar på vad de säger där nere i pubkällaren är det tydligt att de inte anser att EU haft så stor betydelse för kulturvärlden. Det har gått att söka bidrag och den fria rörligheten har exempelvis gjort turnerande enklare, men det är mest bara en liten elit, etablissemanget, som kunnat dra nytta av det, enligt dem.
– De stora brittiska konstnärerna har alltid varit outsiders. Paul MacCartney är en av få artister som känner sig bekväm med att träffa drottningen, enligt Sebastian Handley.
– Vi har en väldigt feg, etablerad konstelit, som är desperata i sina försök att behålla banden till Bryssel som de funnit så trösterika under de här 40 åren. De kan inte bryta sig loss från den tanken, och se att Brexit ger hela samhället en verklig möjlighet att bestämma över sitt eget öde, tycker Mark Hill.
Den nya punken
Trots att Artists for Brexit tillhör folkomröstningens vinnande sida, uttrycker de sig som att det är de som slår underifrån. Möjligen grundat i känslan av att de aldrig blir sedda. Michael Lightfoot berättar att han nyligen skulle vara med i konstprogrammet på BBC Radio 4, men plockades bort i sista stund.
– Jag tror att det beror på att när de gjorde en förintervju med mig framstod jag som alltför klok och genomtänkt.
För ingen av medlemmarna på plats tycks kulturen varit den fråga som avgjorde hur de röstade. Och de är inte oroliga för framtiden.
– Konst är något som uppstår av sig självt. Kultur kommer att finnas där oavsett vad som händer, säger Michael Lightfoot.
– Jag tycker att det här påminner om de spänningar som fanns i samhället i slutet på 70-talet som skapade punkrörelsen. Jag tror att det kommer att leda till någonting väldigt bra, avslutar Mark Hill.