1. ”UFO Sweden”
Första juldagspremiär ut är actionkomedin ”UFO Sweden” signerat Norrköpings stolthet, filmkollektivet Crazy Pictures. Det här är deras andra långfilm, efter ”Den blomstertid nu kommer” (2018). Den gången blev Sverige invaderat av en anonym främmande makt (okej då: Ryssland) den här gången handlar det om rymden och svarta hål, i något som kan beskrivas som en mix av en ”Stranger things” och ”Jönssonligan”, nedplöjd i den östgötska myllan. Eller möjligen en Christopher Nolan light.
Det är som oftast i genren familjeterapi medelst yttre hot men främst lekfullt, rymdnördigt och en del snygga specialeffekter – som också har blivit Guldbagge-nominerade.
Förra filmen finansierades av en insamlingskampanj men den här gången har man enligt uppgift haft nära 40 miljoner på fickan. Å andra sidan fajtas Crazy pictures på samma arena som de stora amerikanska mastodonterna, och i det perspektivet är detta en budget som motsvarar en Hollywood-produktions kaffekassa.
2. ”Pissa i motvind”
”Pissa i motvind” – den inte helt konstruktiva uppmaningen kommer från den franska regissörsduon Romane Gueret och Lise Akoka som debuterar tillsammans med en loftgångsrealism från orten.
Här får vi två klappar i ett slimmat paket. Dels ett drama om ett gäng trasiga ungdomar i en nedgången förort, dels en metafilm om en pretentiös regissör som kommer till den där orten för att spela in en film om sin egen uppväxt, och anlitar traktens värstingar att spela rollerna.
Det här är en smart och inkännande (en svår kombo) metabetraktelse om den hårfina gränsen mellan patosfylld realism och exploaterande slumporr. Om hur filmare som kommer till den utsatta förorten bara förvärrar situationen genom att förstärka redan existerande fördomar om de som bor där. ”Ni kan väl filma det framgångsrika gymnastiklaget i stället”, som några upprörda mammor säger till regissören.
Filmmakarna har själva uppgett den vassa, brittiska filmskaparen Andrea Arnold (”Fish tank”) som förebild, vilket är helt rimligt, men tanken går lika snabbt till duons lika skarpa landsman Laurent Cantet (”Mellan väggarna”). Hur som helst två referenspunkter man kan hänga längst upp i filmgranen.
3. ”Decision to leave”
Den koreanske thrillervirtuosen Park Chan-wook blev också prisad i Cannes i år, för ”Decision to leave”. Här handlar det om en mordutredare som blir kär i ett mordoffers fru, vilket ju aldrig är rådigt. Det vet vi sedan gammalt, det är ju en ganska sliten premiss som känns igen från film noir-kändisar som ”Basic instinct” och ”Kvinna utan samvete” men utförandet är, som alltid när det gäller Park Chan-wook, säreget vackert.
Filmskaparen är mest känd för sin så kallade ”hämndtrilogi”, lika våldsam som stiliserat vacker. Hans filmer är som ornamenterade konstverk, packade med passion och suggestion. Våldet har tonats ner i takt med regissörens stigande ålder och ersatts av nästan smäktande mix av romantik och fatal attraktion.
Eller som man brukar säga: När djävulen blir gammal blir han sensuell.
Filmerna har premiär den 25 december.