För snart 20 år sedan gav Sara Danius ut en liten bok som heter Prousts motor. Om den franske författaren Marcel Prousts (1871-1922) sjubandsverk På spaning efter den tid som flytt har det skrivits ett oräkneligt antal böcker. De flesta handlar om Prousts upptagenhet av förfluten tid, av en värld som är på väg att försvinna och av denna världs seder och oseder.
Sara Danius såg något annat hos Proust: hans intresse för det moderna, för den nyaste tekniken och den framtid den utlovade. Hon såg hans ambivalenta förhållande till bilen, kameran, filmen och hur de påverkade människans sinnen. Prousts motor är en essä i den ursprungliga betydelsen av ordet, ett försök men också ett experiment. Essäförfattaren gör en avstickare från allfartsvägen och hittar något ingen har lagt märke till förut.
Det slags essä, som spankulerar omkring i naturen och litteraturen, till synes utan mål, men med öppna sinnen för det oväntade i det vardagliga, gjorde Sara Danius till sin genre. 2014 samlade hon ett urval av sina tidningsartiklar i volymen Husmoderns död; få tidningsartiklar håller i bokform, att Sara Danius gjorde det beror i hög grad på att de alltid blickar bortom både det dagsaktuella och det vedertagna.
Hon läser gamla kokböcker och ser ett blodigt och kraftkrävande kvinnligt hantverk gå förlorat: när det fanns var det ingen som såg det, nu är det ingen som minns. Hon läser Thomas Manns Bergtagen och ser ”en annan scenografi” glida in i romanen. Den är inte bara en bildningsroman om en ung mans andliga utveckling, utan också en berättelse förankrad i 1920-talets tekniska revolution som för alltid skilde seendet och vetandet åt. Det hon fick syn på var röntgenapparaten på sanatoriet där den friske unge mannen tillbringar sju år.
Gav essäkonsten något nytt
I essäsamlingen Den blå tvålen från 2013 gör Danius sitt intresse för det synliga i litteraturen, för ”saker och ting” som hon säger, till en teori om realismen. Det brukar sägas att 1800-talets prosa speglar verkligheten, Émile Zola beskrev exempelvis sin romankonst som ”ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament”.
Men Sara Danius vrider lite på perspektivet och upptäcker att den realistiska romanen i stället för att spegla gör verkligheten synlig, lär oss att se den som den är, men som vi aldrig har sett den. En blå bit tvål i en berättelse av Flaubert eller en stekt njure hos James Joyce blir då chockerande, inte för att de symboliserar något utan just för att de bara är.
Sara Danius gav svensk essäkonst något nytt, en blick för detaljen och dess förmåga att förändra helheten, och en respektlöshet inför konventioner. Essäer om upphöjda klassiker fick vara underhållande, ja, måste vara underhållande! Om det finns tusentals verk om Prousts romanserie, men ingen har sett hur kul han rattar sin bil i den, är det en brist som måste åtgärdas! Sara Danius tog på sig den uppgiften.