Kulturnyheternas kritiker har blickat bakåt och sammanfattar nu det som utmärkte 2014. Och samtidigt förutspår de det kommande årets viktigaste kulturhändelser. Det var här ni läste det först.
Anna Hedelius, teaterkritiker
Året då teatercheferna bytte positioner som i ett sällskapsspel. Marie-Louise Ekman lämnade sin stol på Dramaten till Eirik Stubø, som lämnade sin på Stockholms stadsteater till Anna Takanen, som lämnade sin på Göteborgs stadsteater till… ja det är ännu inte klart.
Efter 40 år lämnade även teaternestor Suzanne Osten sitt Unga Klara, men med sitt vilda teaterspråk presenterade hon i stället smällkaramellen ”I Annas garderob” på Göteborgs stadsteater.
Skådespelarna då? Jo Robert Fux genomgick en mirakulös transformation till Herbert Tingsten, Nina Zanjani stred i rollen som en modern Jeanne d´Arc, men hetast och mest omskriven av dem alla var förstås Mikael Persbrandt, som återintog scenen i rollen som Edgar i Strindbergs ”Dödsdansen”. En uppsättning drabbad av dramatik även utanför scenen; i nuläget är den inställd på grund av sjukdom och oklart är om den tas upp igen.
När Sverige skakar svarar teatern omedelbart och starkt. Turteatern grävde i tidens bruna sörja i ”Sånger för Norden”. 2015 undersöker Farnaz Arbabi Sveriges rasistiska historia i pjäsen ”X” och på Ung scen öst följer man upp höstens nedlagda ”Marken brinner” med ”True colors”, ett drama om klass och rasism.
En fruktansvärt viktig historielektion får vi på Teater Galeasen, som åter spelar det verklighetsbaserade dramat ”Vår klass”. I Malmö fortsätter Teatr Weimar sitt idoga arbete med att ge röst åt de marginaliserade och utsatta i ”Fält”.
Men teatern och dess aktörer är, tack och lov, oförutsägbara och i Göteborg får vi möta en garvad skådespelare i sitt livs roll. Det är Krister Henriksson som sätter på sig propellern och gör ”Karlsson på taket”.
Ulrika Milles, litteraturkritiker
2014 var läskris, förlagskris och tidningskris – men läsarna finns. Och kulturtidskrifterna?
Yahya Hassans poesi: debatt om vem som kan skriva vad i rasismens tid. Stark debut om Sverige idag: Pooneh Rohis ”Araben”.
Nyfascist? Om vad ett samhälle kan bli: Tony Samuelsson, Steve Sem-Sandberg, Sara Stridsberg. Romaner om arbetets värde: fler och mörkare.
Lena Andersson följde upp ”Egenmäktigt förfarande”: debatt om kön i det tjugoförsta seklet. Hugo Rask-debatt om fiktionsgränser. Klas Östergrens år och Tove Jansson fyllde 100.
Ingela Lind, konstkritiker
Är fantasi och flärd tillåtna i onda tider?
Denna urgamla fråga dök åter upp i debatten kring Moderna museets ”Skulptur efter skulptur. Fritsch, Koons, Ray”.
Just så har det offentliga samtalet snedvridits när SD fått ett skrällande genomslag i media – trots att de flesta avskyr deras människosyn…
Man tappar sina egna mål när man helt fokuserar på fienden.
Försvara istället ihärdigt den fria och gränslösa konsten – på trots både mot SD:s primitivism och mot ekonomismens idé att mäta allt som pengar!
Viktigast år 2015 blir att förklara och försvara den fräcka, kosmopolitiska och på alla sätt gränsöverskridande Louise Bourgeois (Moderna museet, februari ) som en murbräcka mot all form av nationalism och alla estetisk/moraliska inskränkningar!
Dennis Dahlqvist, konst- och designkritiker
2014 har varit ett mycket dramatiskt år. Redan i januari gick botten ur Modeveckan när deras huvudsponsor hoppade av. Och i slutet av juli släppte regeringen nästa bomb när man sparkade Arkdes chef Lena Rahoult – trots att hon bara hade några månader kvar på sitt förordnande.
Men inget ont som inte har något gott med sig. Istället för Rahoult tillsattes Kerstin Brunnberg som nu börjat städa upp på den minst sagt misskötta institutionen. Och på Modeveckan tvingade bristen på pengar arrangörerna att tänka om och istället satsa på unga, oetablerade formgivare. Så 2015 blir förhoppningsvis så mycket bättre…
Camilla Lundberg, operakritiker
Orfeo, Elektra, Xerxes, Blanche och Marie. Ja, bortsett från henne då – den tvåfaldiga Nobelpristagaren Curie – har operaåret dominerats av udda, mytiska gestalter. Som alla präglats av det man tidigare kallat hysteri. Orfeus som, i vansinne efter hustruns död, sjunger sig till döds. Elektra som, besatt av sin fadersfixering, medverkar till dubbelmord. Xerxes som, i vrede över misslyckad sjökrigsmanöver, låter piska havets vågor. Och Blanche Wittman som, i egenskap av mönsterpatient, iscensätter hysteriutbrott för nyfiken publik.
Dessa fyra operor – i nämnd ordning komponerade av Montervedi (1600-tal), Strauss (1900-tal), Händel (1700-tal) och Mats Larsson Gothe (2000-tal) – är också årets höjdpunkter. Inte minst pga sina spelplatser: den vattenfyllda Värmlandsoperan, kaserngården i Umeå, konsthallen på Värmdö och kulturhuvudstadsårets Norrlandsopera.
Känns riktigt fräscht mot bakgrund av den slentrianrepertoar som präglar landets stora operahus!
2015 års mest spännande premiär: ”Notorious” efter Hitchcock på Göteborgsoperan. Specialkomponerad för drömteamet Nina Stemme-Michael Weinius-Katarina Karneus-John Lundgren av Hans Gefors.
Fredrik Sahlin, filmkritiker
Det svenska filmåret 2014 var till stor del skuggat av regissören Malick Bendjellouls tragiska bortgång men rent produktionsmässigt var det en framgångssaga där två av våra största, Ruben Östlund och Roy Anderson, fick ta emot pris på världens finaste filmfestivaler, Cannes och Venedig.
I övrigt vi talade vi allt mer om hudfärg och epitet; i samband bland annat med Pippis pappa negerkungen, Ulrich Seidls ”Paradis: Kärlek”, Ridley Scotts ”Exodus: God and Kings” och filmkonsulenten Baker Karims satsning Black is the new black.
Efter det manliga jubelåret 2014 dominerat av Roy Andersson, Ruben Östlund och Mikael Marcimain tillhör 2015 kvinnorna – bakom och/eller framför kameran. Beata Gårdeler, Sanna Lenken och Bitte Andersson (”Dyke hard”) är inbjudna till festivalen i Berlin med varsin långfilm och redan innan dess ser vi Amanda Olofsson debut ”Unga Sophie Bell”. I mars kommer den av många eftertraktade filmatiseringen av fantasyromanen ”Cirkeln”. För regin står Levan Akin men huvudrollerna utgörs ju av ett halvdussin häxor.
Per Sinding-Larsen, musikkritiker
Visst blev 2014 ett saxofonår? Den flitigt begagnade, men, med rätta, omdiskuterade rösteffekten auto-tune i all ära, men stod inte detta kära träblåsinstrument ändå högst i värde på popmusikeffekternas egna börs?
Inte bara för att Håkan Hellström lät den bräka på fett när han gav sin historiska konsert på Ullevi i Göteborg utan också för dess lätt odiskreta charm i två av årets största hits – ”Problem” med Ariana Grande (tillsammans med Iggy Azalea) och”Shake it off” med årets internationellt största stjärna Taylor Swift.
Nästa år borde jag flytta till Malmö. Där finns många av de mest spännande svenska namnen som kommer att ge ut ny musik 2015. Här hittar vi soulsångaren Leslie som ifrågasätter våldet och orsakerna till det i sin utsatta hemstad.
Och där finns Hey Elbow. Om Led Zeppelin hade stannat och lekt folkpop i den där sommarstugan som de en gång bodde i – och kryddat den med experiment och 2398 instrument – så hade de låtit som denna trio.
Läs hela Per Sinding-Larsens årskrönika om popåret 2014 här.
Ingrid Elam, litteraturkritiker
2014 började alla tala om Stoner, John Williams roman från 60-talet. Tänk att ligga oläst i 50 år och sedan fängsla en värld, men sådan är litteraturen, den låter de döda tala med de levande!
Och så skickar Ingrid Elam, efter alla kulturpolitiska turer om bland annat kulturtidskrifterna med en förhoppning inför nästa år:
Må 2015 bli ett år för klokare kulturpolitik!