Lil Nas X nådde, som bekant, den riktigt stora publiken med att dra countrykortet. Precis som Avicii. Men medan vår svenska stjärna inledningsvis blev utbuad för Wake me up blev det fullständig rodeo för den unge rösten från Atlanta.   

Att en svart, homosexuell rappande man ostört lekte med en traditionellt straight och konservativ musikkultur väckte protester även utanför de mest renläriga bootsen och hattarna. Plus i en grabbig hiphopkultur. Men, X:et vann. Idag är låten i fråga, Old Town Road, den singeletta som legat längst i topp i USA.   

Ja, Montero Lamar Hill (som han också heter) har med detta visat att musik kan förändra världen. Sedan dess har han både färgstarkt och träffande underhållit och provocerat. I sociala medier. Och i musiken. Precis som rock´n´rollen gjort genom alla tider har han bjudit upp djävulen till dans. Och utmanat kyrkan. Ungefär som, en gång, Madonna.   

När han nu albumdebuterar vill han visa att han är mer än allt det där. Och att han är här för att stanna. Montero visar upp en musiksamling som inte bara rymmer allt från Kendrick Lamar till Frank Ocean och hans lokala kollegor OutKast utan också indierock och grunge. Han vill också få oss förstå att han är en sångare, inte bara en rappare. Men, framförallt vill han fördjupa bilden av sig själv. Att han är mer än några sekunders lapdance på Tiktok.   

Både titelspåret (som öppnar upp hela albumet) och balladen Sun Goes Down är bevis nog. Här berättar Lil Nas X om hur han växt upp som gay i en rörande och nära ton som är något annat än den som visas upp i videon till den Kanye West-producerade nakendansen i fängelset, Industry baby.   

Montero är överhuvudtaget omedelbar och lätt att spela igen. Det är smittsam hippop rakt igenom. Bäst blir det när den musikaliska inramningen matchar hans färgstarka persona. Som när stenhårda stjärnorna Doja Cat och Megan Thee Stallion gästar honom på var sitt vasst spår.  

Lika fängslande är det inte när tonerna tunnas ut till något mellanaktigt där jag inte längre hittar det egna. Tales of Dominica må passa bra i helheten med sin varma gitarr och avslutande stråkar, men både den, och melankoliska Don´t want it, hade kunnat hittas i rätt många andra motsvarande artisters kataloger.   

Det känns onödigt försiktigt och oavslutat på en debut som annars är en finfin förstoring av en av vår tids mest efterlängtade superstjärnor.