Malmöpågen Guleed debuterade 2016 och blev snabbt ett namn. Inte minst för att han är en av alla svenska stjärnor med somaliska rötter som utmärkt sig de senaste åren med poesi och produktion i framkant (Cherrie, Yasin, Imenella, Dree Low är några andra).
Och, naturligtvis för att han satt hemstaden på kartan i samarbetet med vännen Ozzy och deras kollektiv Malmö New Wave.
På uppföljaren till Guleeds debutalbum är temat spel. Jag gissar varför...
Guleed är uppvuxen bland höghus och demoner på Möllevången där jag själv också bott. På kaféer, klubbar och restauranger är säkerhetsavståndet till insatserna få. Det kastas kula, tärning och kort i hopp om tur och vinst.
Men ”LUCKY 20” är ingen chanstagning. Albumet är inte sammansatt enligt spelandets matematik. Här möter vi istället en player med trumf på hand. En självsäker Guleed som verkar veta exakt vad han vill. En sådan som växt vidare från den betydligt mer gamblande debuten.
På ”50 grader i februari” reste Guleed en staty av sig själv mitt på Möllevångstorget. Fullängdaren var sprickfärdig av bevisföring från en stor talang.
Guleed ville visa allt han kunde – från att sjunga, rappa och skrika lidelsefullt med ljuvliga fraseringar. Han ville att hela Söderslätt skulle veta att han bekymmerslöst vandrar mellan stilar och temperament. Med texter om livet och gatan.
Albumet hyllades med rätta. Möjligen gjorde entusiasmen den lite osorterad? Kanske är det därför ”LUCKY 20” blev raka motsatsen?
Här får vi en 15 spår lång fullängdare som är elegant och helt sammansatt på alla vis, från ljudbild till texter. Guleed ger oss tongångar som är dova och rätt ledsna. Han fristilar fram sina oromantiska historier från gatan på skilda språk med rösten tätt klistrad till beatsen. Ibland känns den som ett av instrumenten.
Han har hällt pastasås i den också. På flera av spåren (”Gran Torino”, ”Omerta”, ”Forza Ragazzi”) ligger en pizzatapet av ömsint gitarr som gör dem färdiga att spelas i något maffiadrama.
”LUCKY 20” är inte lika ivrigt omedelbar som debuten, men är ett imponerande och välskapat steg fram för en artist som visar att han fortsatt tillhör de främsta. Inte minst för att Guleed med sitt mollande, kanske oavsiktligt, också sveper in oss i ett munskydd. För känns livet och världen i en tid av pandemi mer än någonsin som just ett spel?