Jag hittar 14 referenser till alkohol bland de tio spåren. Det är whisky, grön grogg ända fram tills att glaset är tomt och det tiggs om en till, vad som helst går bra. Enligt statens nya rön är det riskbruk redan på spår 2. Kanske borde de tejpa varningslappar som det gjordes i USA förr med farliga texter?
Historien börjar typiskt nog i en bar 2011. Joakim Berg berömmer linköpingsestradören efter Grammis. De känner inte varandra, men mötet resulterar i samtal genom åren. När sedan Winnerbäck tyckte att det var dags att göra en omstart ringde han Berg. Som i sin tur kontaktade Martin Sköld.
Att halva Kent brevväxlat ihop den här fullängdaren med Winnerbäck (som bor i Oslo) hörs, även om produktionen mest påminner om Bergs soloalbum från ifjol. Det är modernt, stramt och lockande, utan att huvudpersonen själv någonsin hamnar i baksätet. Rösten och berättelserna är hans.
Det känns som att han vässat pennan. Historierna om det lilla och stora livet fortsätter, men är starkare. Jämför öppningsspåret på nya albumet med fjolårets. Båda handlar om Stockholm, men nya ”Vår gata i stan” rymmer mycket mer. Sorgen över de 100 vännerna som blivit 4 eller 5 och koraner som bränns.
Det är i den världen ”Neutronstjärnan” utspelas. Ett välbemedlat leverne i en klassuppdelad innerstad kantad av medelålderns skugga och törnade relationer. Lägenheten är stajlad. Det rosa cykelbudet är på väg med ”konstformen” hamburgare. Fast, glaset som tömdes, det är kanske våra egna liv? Vad vi fyllde dem med. Och hur tomt det blev.
Allt mynnar ut i avslutande ”Vår tid”. En stegrande svit om här och nu. Om syrror som sliter och isar som smälter. Den kan han spela livet ut som avskedssång på konserterna. Kanske återaktualisera med någon ny betraktelse då och då?
Den blir också finalen på mötet mellan några av de största namnen i svensk rockhistoria. Det resulterar i ett stort, inbjudande album som blir en välbehövlig nystart och något av det bästa Lars Winnerbäck gjort. En klassiker i katalogen. Den här stjärnan kommer att lysa länge.