Nu skrider de bort ur tiden, alltfler av de författare som föddes på 1930-talet och med sina ord varit en del av vår blick på världen. Tomas Tranströmer har ju alltid funnits!
Odödliga ord
Nu finns bara hans ord kvar, som det brukar sägas, men de är redan odödliga.
Han har beundrare och läsare världen över, och alla upplever att han talar till dem i sina dikter.
”Ensamhetens mästare” som den nigeriansk-amerikanske författaren Teju Cole åkallade när han förbluffades över att att se Tranströmer hyllas på gatorna eller dyka upp som toppämne på Twitter och bästsäljare på Amazon när han fick Nobelpriset i litteratur 2011.
Beskriver samhället
Mystik och tröst är ord som återkommer när hans poesi ska beskrivas, och trots att han i många år ansågs var en opolitisk, och därmed för en del ointressant, poet, är det ju samhället han beskriver.
Kulturen vi är nedsänkta i, förtrycket, sorgerna och vår längtan att slå oss ut genom gallret som skiljer oss från varandra. ”Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.” (Preludier II)
Skriver sanningen
Hans bilder är det som alltid drabbat läsare mest, klarheten och enkelheten i dem där de vetter mot bråddjupet. Känslan när vi läser: att detta är sant, också jag har upplevt detta men saknat ord för upplevelsen att vara ensam eller att åldras. ”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten som ett träd bär sina årsringar. Det är summan av det som är jag. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte. Jag känner av alla mina tidigare”.
Det är den ständiga medvetenheten om att både se och vara sedd som gör honom så modern. Själviakttagelsens helvete ”Minnena ser mig” hette hans minnesbok om barndomen och ungdomsåren, som också kan läsas som en inlaga om vad ett barn behöver för att växa.
För alla på kant med tillvaron
Tranströmer är en poet som alltid kommer att läsas av alla som är på kant med tillvaron. ”Vi är på en fest som inte älskar oss.”
Kanske var det hans andra yrke som psykolog som gjort hans dikter så levande, eller det faktum att vi fick förmånen att läsa honom både före och efter den stroke som berövade honom hans talade språk. Den alltmer reducerade dikten från senare år gav oss tillträde till en fest där vi kan känna oss mer älskade.