New York. Ett gäng stissiga 15-åringar på enbuss är på väg hem från sista skoldagen i Bronx. Ett par gaykillar som bråkat,två polare med musikkambitioner och tonårshybris, en tjej med Dolce Gabbana-bågaroch ångest inför en ”sweet sixteen”-fest – dit hon inte vill bjuda inmusikerkillarna, och så vidare.

Michael,Raymond och Jonathan är tre små svin som mobbar resten av bussens passagerare.Bland andra en osäker kille med lustig frisyr som försiktigt raggar efter endejt till en Vin Dieselfilm.

När plågoandarnastjejkompis Teresa kliver på bussen börjar de håna henne. Till och med gulligakillen Michael, som låtit Teresa måla av honom naken, vänderoch kallar henne ”fat fuck” för att få sina kompisar att skratta. 

Det är också kemin mellan Michael och Teresa (spelade av amatörerna Michael Brodie och Teresa Lynn) som utgörfilmens känsligare stunder. Hur ska deras valpiga kärlekklara sig i förhållande till den stenhårda coolhetshierarkin? Ledtråd: sådär.

Innan pressvisningen var jag orolig över diabetes,  den franske regissörens tidigare alster har varit så mysiga och gulliga.Efter ”Be Kind Rewind” – en nostalgisk hyllning till VHS-bandets magiska kraftatt föra samman människor – kände jag för att dränka en kattunge i en hink medblod. ”The We and I” är annorlunda, mer allvarlig och långt ifrån hans ”drömska” jobbigaste film ”Science of sleep”.

Jag hade uppenbarligen glömt (förträngt) hur rått tonårslivet är. Grupptryck, förnedring och ett hjärta som krossas om och om igen tillsall oskuld, glädje och allt är borta – utom vuxenlivet.

 Denklaustrofobiska miljön (hela filmen utspelar sig på bussen – vilket är rättorealistiskt med tanke på hur lång bussresan är) och själva jävligheten påminnerom den i Ruben Östlunds film ”Play”. Mobbningen är autentisk, övergreppen förklaras som skämt eller ja, en lek. Snubbarnalängst bak i bussen har gjort sig själva till huvudpersoner på samma sätt somjobbiga killen i allas klass på högstadiet gjorde. Stackare som egentligen har storaproblem med sina känslor.

Som alla tonåringar är de i ”The we and I”smarta nog att utnyttja smartphoneteknologi för att dokumentera förnedringen (samtidsmarkör!)och underlätta sin ”jag bara skojar”-attityd. Resultatet är en slags ironiskmobbning som ger dem ett distanserat metaperspektiv på, säg, en medvetslös brudi ett badkar.

Men ”The We and I” är inte (bara) en film omungdomars grymma flockbeteenden, flera av dem har som sagt drömmar. De målar,pysslar med musik. Detta skulle kunnat förstöra allt, men amatörerna i Michel Gondrysfilm är, tack gud, inte presenterade som magiskavarelser bara för att de är intresserade av kultur. Med tanke på hur vilsnaalla är verkar de snarare gå en svår framtid till mötes. Gärna för mig.

Och detfinns magiska inslag. Som när enokänd grabbhalva med långt hår dyker upp, räddar en situation och förtjänar namnet ”Jesuskon” av oklar, religiös orsak.

Gondry har, precis som tonårsfixerade kollegorna Gus Van Sant eller LarryClark, en djup empati för hur svårt det är att vara en ung människa. Men detär i princip allt. Någon riktigt handling finns inte att skriva hem om.