De är sju som har valt att leva utanför samhället, långt in i ödemarken, bortom skola, vård och omsorg. De har kommit från alternativrörelser och anstalter, institutioner och sångkörer, och alla är de på sitt vis kantstötta. De är olika men passar ihop, delar på sysslorna, och så lever de som myror i en stack.

Och där är hon som iakttar dem på håll. Hon som ensam har dragit till skogs med tält och spritkök, utbränd efter många stressiga år som ständig vikarie.

Jag läser Annika Norlins Stacken och dras rakt in i den värld hon skapar. Efteråt, när jag har tid att smälta och tänka, undrar jag vad det är som gör den så bra. Ämnet är angeläget, det handlar om vårt förhållande till naturen och till varandra och ställer frågor om vad ett samhälle är och bör vara, vem som är utanför och vem innanför. Vi får heller inga enkla svar, tack och lov. Men det räcker inte som förklaring på den glädje som fyller mig under läsningen.

Det handlar om inlevelse och språkkänsla. Annika Norlin har en ovanlig förmåga att skapa levande gestalter som talar med alldeles egen röst. Ibland består det egna talet av sådant som plockats ihop från låtar, radio, eller reklam. Ibland är det färgat av akademiska studier eller av fängelsejargong. Och stämningsläget växlar från sorg till skratt och allt däremellan.

I stacken finns en ensam fjortonåring som aldrig gått i skola, han har fått hitta sitt språk där han kan, medan stackens ledartyp, hon med den speciella utstrålningen, har orden i sin makt. De är inga karikatyrer eller typer, utan komplicerade varelser som kunde ha utvecklats åt andra håll om de hade hamnat någon annanstans i livet. Men nu är de här och jag vill att de ska stanna.

Den som lyssnat på Norlins låttexter och läst novellsamlingen Jag ser allt du gör, vet att hon är en originell språkkonstnär, lika noggrann med ordval som med tonfall. Nu visar hon att hon kan skriva roman också – dessutom en kollektivroman där de olika individerna inte låter likadant utan som sig själva.