Filmen utspelar sig under en kravallfylld dag i Kairo 2013, två år efter protesterna på Tahrir-torget. Det känns redan väldigt länge sedan när Diabs film hade premiär på 2016 års Cannes-festival. Det gör inte filmen sämre, även om nyhetsvärdet sjunkit lite. Det kan fungera till filmens fördel att ”stå på egna ben” och inte behöva konkurrera med medias bilder som blivit ännu vagare i minnet sedan dess. 

Anhängare till Muslimska brödraskapet drabbar samman med militären och folket som stödjer dem. Polisen arresterar ett gäng från båda läger, inklusive journalister, i en polistruck som förvandlas till en bastu full av kissnödiga människor som hatar varandra. 

Som publik blir vi flugan på väggen inne i polistrucken under dryga 90 minuter. Det finns ingenstans att fly från vare sig våld eller puckade åsikter och de kaotiska demonstrationerna på gatan blir ännu mer hotfulla när de upplevs inifrån bilen. Isoleringen är ett särskilt smart grepp när det handlar om en konflikt som annars upplevs på behaglig distans genom nyheter. 

Diab lyckas skickligt skildra båda sidorna utan att själv ta ställning. Inbördeskriget på gatorna har gjort folk blinda för nyanser bortom svart och vitt, vilket Diab har sympati för och söker en förklaring till, snarare än att använda en dömande blick på någon av sina rollfigurer. Tanken är att skapa en förståelse för allas åsikter men även att poängtera dumheten i båda sidornas ovilja till kompromiss och samarbete, trots den extrema situationen.

”Clash” är också imponerande som actionfilm. Stressadrenalinet pumpar extra snabbt under flera scener när polistrucken attackeras av både militär och en stenkastande mobb. Inspelningen var nästan lika kaotisk som filmen själv. En statist blev knivhuggen och en av teamets bilar blev stulen. 

Jag hoppas att Diab får möjligheten att göra en ny film snart, han skulle kunna åstadkomma riktiga storverk med en ordentlig budget.