I dekonstruktiva ordsjok, cirklande som ett terapisamtal på jakt efter civilisationens omedvetna plan, söker Hägglund bevisa sina teser. Stilen är för mig tålamodsprövande, med ständiga omtagningar och upphetsade självreferenser. Mera principiellt bekymmersamt är Hägglunds messianska anspråk att ensam bland alla människor, levande och döda, ha fattat allting rätt. 

I den mån det finns människor som inte delar hans analys/värderingar/målbild – och jag vågar lova att sådana finns – tycks de för Martin Hägglund inte representera andra åsikter som förtjänar respekt, eller ens motstående maktpositioner som måste mötas med politisk strategi. 

De som inte ansluter sig till hägglundismen har helt sonika fel, tänker fel. Det finns ett intellektuellt totalitärt anspråk i Vårt enda liv som är frånstötande. 

Teserna då.

Sekulär tro är att föredra framför religiös tro. Hägglunds sekulära tro har det ändliga livet i alla sina former som föremål för vördnad och källa till kärlek, inte någon gudomlighet som existerar i evigheten. Att vara religiös, hävdar Hägglund “är att betrakta vår ändlighet som en brist, en illusion, eller ett förfallet tillstånd”. Det vill jag hävda är ett direkt felaktigt antagande. En troende person kan mycket väl mena att just det skröpliga jordiska förtjänar all vår kärlek och omsorg eftersom det i någon mening är Guds skapelse. Det är väl därför religiösa människor så ofta engagerar sig starkt i det jordiska. (På den invändningen svarar Hägglund karaktäristiskt nedlåtande att det beror på att de i själva verket omfattar en sekulär hägglundtro utan att veta om det.)

Samhället bör använda människors livstid istället för pengar som grundläggande värdeenhet. Jo det kan man sitta och fundera över, frågan är hur det får praktiska konsekvenser. Hägglund framför både relevant – men väldigt välkänd – kritik av det kapitalistiska systemet och en för mig grumlig teori om att det “egentliga” värdet i ekonomin är levande människors arbetstid, inte det pris man lyckas få i utbyte mot produktionen. Medan Hägglund orerar om hur rätt han har fortsätter kapitalisterna att samla profit och makt i den reellt existerande ekonomin. Och det är den ägarmakten all arbetar- eller vänsterpolitik måste försöka rå på. Som politisk analys är Vårt enda liv komplett oanvändbar.

“Vi” måste omorganisera samhället till “demokratisk socialism”. När Hägglund beskriver sitt idealsamhälle blir det rena fantasin. Hela planeten jorden ska omorganiseras till självständiga kooperativ med gemensamt ägda produktionsmedel. Denna hägglundska samhällsform ska styras genom en inte närmare specificerad, ständigt pågående demokratisk process. Som ett mellanting mellan Kung Babars Célésteville och ett gigantiskt Christiania – eller en enpartistat. 

Hur hägglundismen ska befria bourgeoisien från deras rikedomar ger han ingen ledtråd om. Inte heller hur förbudet mot privata produktionsmedel i ska upprätthållas. 

Det kan ta flera generationer att förverkliga den demokratiska socialismen, skriver Hägglund och tycks verkligen mena det. 

Jag vill hävda: det kommer aldrig att hända.