Reality-personligheten Joakim Lundell står för originalidé, en tredjedel av manus och medverkar som producent. Ett faktum som marknadsföringen lutar sig hårt mot. Förmodligen på grund av att regissör och övriga manusförfattare är mindre namnkunniga.

Kanske är det också bra om ”canceled” glöms bort. Filmen borde ha cancellerats redan på idéstadiet.

Handlingen är inspirerad av Lundells program ”Spökjakt”, i filmen kallat ”Gone ghosting” med den skrupelfria programledaren Alex i centrum. Hans slemmighet är filmens behållning då han går över lik för att få sitt innehåll i desperat behov av en comeback.

Alex har förlorat både plattform och annonsörer för att ha utnyttjat vidskepliga människor som letar efter hopp.

Planen är ändå att göra samma sak igen: Den unga tjejen Polly sörjer sin bror som dött i en bilkrasch med henne bakom ratten. Alex manipulerar henne att brorsans energi går att kontakta i en läskig Herrgård. Självklart är huset hemsökt på riktigt och ”Gone Ghosting”-teamet blir snart offer.

Någonstans i Alex rollfigur finns spår av satir som kunde blivit intressant i en svart komedi eller liknande. Men ”läskiga” barnteckningar, dörrar som smäller igen och hopplöst dassiga effekter har resulterat i ett sällsynt oinspirerat hopkok av klichéer och stölder från andra skräckfilmer.

Det mestadels osynliga monstret verkar dessutom ha exakt samma läte som svampzombierna i ”The Last of us”.

Som kommentar till samtidens ”cancel-kultur” har filmen lite att tillföra. Efter många år av högkvalitativ internationell skräck är det hög tid att svensk film börjar ta genren på större allvar än så här.