Sjöjungfruprinsessan Ariel drömmer om världen på torra land. När ett skepp förliser räddar hon människoprinsen Eric från att drunkna och de blir förälskade. Pappa kung Triton pekar med hela treudden och förbjuder Ariel från att gå nära ytan igen.

Ariel trotsar honom och gör istället en deal med sjöhäxan Ursula (Melissa McCarthy som frodas i rollen) för att bli människa i utbyte mot hennes gudabenådade röst. För att inte tappa den för evigt måste Ariel kyssa prinsen inom tre dagar.

Hennes sidekicks — krabban Sebastian och måsen Scuttle — måste hjälpa henne, och de skiner i komiska scener där de leker Amor för att tussa ihop de blyga turturduvorna. Mycket till romans är det inte direkt men Halle Baileys röst och karisma bär hela filmen. Samtliga av hennes sångnummer framkallade stora applåder på förhandsvisningen jag besökte (detsamma kan inte sägas om prinsens sånginsatser).

Filmens mångfald i etniciteter har triggat en förutsägbar backlash av rasism flera år innan premiären. En både surrealistisk och historielös reaktion. Disney gjorde exempelvis en version av ”Askungen” med afroamerikanska skådespelaren och artisten Brandy i huvudrollen redan 1997, med en i övrigt vit, svart och asiatisk ensemble.

Det hade däremot varit lätt att känna skepsis inför ”Den lilla sjöjungfrun” efter några av megafilmbolagets senaste spelfilmsversioner av tidigare klassiker, som ”Dumbo, ”Aladdin” och ”Lejonkungen”, som liknar själlösa AI-kopior av sina tecknade förlagor.

Publiken har de senaste åren drunknat i blöta CGI-spektakel. ”Aquaman”, ”Black Panther: Wakanda forever” och ”Avatar: The way of water” har släckt törsten efter datoranimerat undervattensfolk, men regissören Rob Marshall gör ändå den slitna ”fisk på torra land”-sagan milt underhållande.

Filmen har en naiv charm som ger orimligt mycket hjärta och humor till en annars tillrättalagd saga. H.C. Andersens originalberättelse slutar som bekant i olycklig kärlek och tragedi — otänkbart i en Disneyfilm.