Nej, den Augustprisbelönade fackboken om världens mest gåtfulla fisk har inte förvandlats till opera. Kanske hade den heller inte blivit till ett oratorium – om Patrik Svensson inte kallat sin berättelse ”Ålevangeliet”. Ett oratorium bygger just på bibliska berättelser: att mer eller mindre dramatiskt framsjungas av kör och solister.

Till formen är ”Ålevangeliet” ett traditionellt, halvsceniskt oratorium. Ungefär likt klassikern ”Förklädd gud”, som förmodligen varit en förebild för kompositören Emmy Lindström och librettisten Stina Oscarson. Tre solister: fadern, sonen och den heliga vetenskapen. En medelstor orkester och dito kör.

Det som sticker ut på Folkoperan är ålen: klarinettisten Emil Jonason, som mörkklädd smyger runt i berättelsen och rummet. Han spelar på en ”ewi”, ett elektriskt blåsinstrument som är föreställningens mest gåtfulla och poetiska inslag. I kontrast till det intimt vardagliga samspelet mellan sonen/författaren och pappan.

Regissören Tobias Theorell och scenografen Ulla Kassius har skapat en renskalad och vacker spelplan. Sångarnas orangea galonbyxor och orkesterns gula västar lyser mot suggestiva vattenanimationer. Vetenskapen – mezzosopranen Linnea Andreassens beskäftiga docerande – ger lite komisk udd till en annars lättgnolad men rätt utslätad musik i så kallad svensk folkton.

Det som griper tag är Olle Perssons varma gestaltning av den ålfiskande pappan. Persson, som varit Folkoperans ledande baryton sedan 1980-talet, gör ett lika kraftfullt som rörande porträtt av den utslitne asfaltläggaren. Men huvudrollen är faktiskt ålens med Emil Jonasons fascinerande tonslingor i Folkoperans fina iscensättning.