”Dokumentären” är en stillsam studie i babylonisk förbistring. Här finns tydlig inspiration från Ingmar Bergman.

Amir Reza Koohestani fick ett internationellt erkännande med sin pjäs ”Dance on the Glasses” för över tjugo år sedan och har sen dess verkat både på de stora europeiska scenerna och i hemlandet. Ofta handlar det om parrelationer och ofta med videoteknik på scen, det är tydligt att teater i relation till det filmade intresserar Koohestani.

Här återigen en parrelation i centrum. Hon, skådespelare från Iran, han jurist från Sverige. När en dokumentärfilmare släpps in i parets medelklasshem sätts relationen på prov.

Gestaltade av Mårten Andersson och Mahin Sadri från Koohestanis teater i Shiraz i Iran blir det flerspråkiga förhållandet en frostig historia minst sagt.

Paret talar engelska med varandra, kvinnan persiska med dokumentärfilmaren och mannen svenska med fotografen. Språken överbryggar inga avstånd. Tvärtom växer gapet mellan paret när filmteamets närgångna frågor slår sig in i den genomgrå och långsamt isande lägenheten. Susan Taslimi spelar filmaren, en demonisk karriärist med hemlig agenda, trovärdig visst men också gåtfull.

Den svenska mannens naiva och självupptagna godvillighet och den iranska kvinnans alienerande känsla av att vara osynlig i det nya hemlandet vidgar avgrunden dem emellan.

Och även om det är fint komponerat kommer avstånden inom ensemblen fram i dagern alltför tydligt. Paret är som avlägsna satelliter i rymden, dramat väl avkylt, mörkt som en cellosvit av Bach.

Som pjäs kan man se den som en gestaltning av en värld där välvilja och taffliga språkkunskaper ändå kan föra oss samman. Synd att det inte är känslan när ridån faller.