Världens anglofiler kan andas ut! Allt är som vanligt i den eskapistiska fantasin om rakryggade lorder och tjänstefolk som älskar att vara tjänstefolk. Inga jobbiga saker som intrig, karaktärsutveckling eller problematisering av det brittiska klassamhället har smugit sig in i handlingen.

För titeln till trots, presenterar denna uppföljare inte en ”ny era” utan ”mer av samma”. Det vill säga den vackra människor i fantastiska kläder, som går runt i underbara miljöer och oroar sig för saker. Denna gång ett läckande tak. 

Lösningen på problemet (det vill säga pengar) kommer från ett oväntat håll (det är här den ”nya eran” kommer in): filmindustrin! England håller på att utveckla en sådan, och regissören Jack Barber (Hugh Dancy) behöver hyra ett pampigt gods i en månad för att spela in sitt kommande mästerverk.

Så lämpligt då att en spektakulär villa i Frankrike oväntat hamnat i farmor Crawleys (Maggie Smith) ägo. Familjen måste åka dit – och ta med sig lite tjänstefolk – för att dansa till en jazzorkester och dricka vin med en förorättad fransk matriark. Eskapism, var ordet. Nu också i medelhavsversion.

Det är sju år sedan det sista avsnittet av Downton Abbey visades i TV, och tre år sedan första filmen hade premiär. Men suget efter en förgången tid är fortfarande stort. Eller, snarare en nostalgisk längtan efter en tid och en plats som aldrig ens funnits – ett brittiskt 1930-tal där allting ordnar sig för dig, vare sig du är homosexuell, föder ett utomäktenskapligt barn eller är en aristokratisk kvinna som vill jobba som journalist vid sidan av välgörenhetsluncherna. Inget av detta är sannolikt. Men att invända mot att Downton Abbey avviker för mycket från verkligheten är som att motsätta sig Stålmannen för att han kan flyga. Eskapism är ju själva poängen.

Det är därför svårt att kritisera någonting alls i filmen. Här finns ingenting särskilt dramatiskt, ingenting som orsakar en liten pulshöjning. Bara små aber och vackra kläder. Men det är ju, som sagt, hela poängen. Vilket man antingen får applådera eller himla med ögonen åt, beroende på hur man känner för trevliga kostymfilmer där britter äter scones och säger ”Oh dear” när någon glömt att sätta på sig jacketten till middagen.