Den sammankomst som för många familjer blir en motvilligt förtätad version av vilka de är, där personligheter och relationer överdrivs och destilleras till ett tydligt koncentrat.

Som svensk är igenkänningen större här än i det överdådigt amerikanska: den taniga julgranen, furuinredningen och det bleka dagsljuset som äts upp av kompakt mörker efter bara några timmar. Och givetvis alkoholen som långt ifrån alla kan hantera på ett trevligt vis.

De vuxna döttrarna med familjer anländer till sina föräldrarnas stuga. Deras gamla mamma far omkring och babblar och passar upp medans pappa stirrar på tv:n och stadigt blir allt mer packad. Oavbrutna samtal i långa teaterlika scener utan klipp tecknar en fullödig bild av familjemedlemmarna.

Det svarta hål som suger all energi är förstås pappans brutalt skitiga alkoholism, men vi lär oss också att mamma börjar bli lite virrig, att en syster är trött på män, en annan söker romantik. Barnen är frispråkiga och ställer högst rimliga krav på de äldre.

Efter julhelgen återgår alla till sina lugnare vardagsliv. Scenerna i den andra akten är spridda skurar av äktenskapstjafs och fikapauser på jobbet, men julens uppskruvade slagfält ligger som en trovärdig botten i alla rollfigurer och deras bevekelsegrunder.

”Family Time” får nästan toppbetyg, den är rakt igenom välspelad och smart skriven. Det originella kameraarbetet tittar ofta åt ett annat håll och ifrågasätter vad som är viktigt. Vi hör ett samtal men får se en ytterdörr.

Det enda jag saknar är att barnens blick på de vuxna, som konkret tar formen av roliga små mobilfilmer, försvinner i akt två.

Det är feel bad som klättrar uppåt, det blir aldrig feel good men i alla fall feel helt okej. Även den brutalt alkoholiserade gubbtjyven får en rörande bakgrundshistoria som nog förklarar en och annan bläcka.

Fler filmrecensioner hittar du här.