All popmusik måste faktiskt inte handla om romantisk kärlek eller om att vara ung. På “Här kommer Vargen” visar Marit Bergman att det går hur bra som helst att göra ett album om att vara en 47-årig förälder i en hopplös värld.
Igenkänningsfaktorn är hög när Bergman sjunger om hur det är att leva på jorden år 2023, där allt man får är dåliga nyheter nästan jämt. Det är flyktingar som dör och vintrar utan snö och ändå måste man försöka hoppas på något bättre. Om inte annat så för barnens skull.
Det blir rätt mörkt ibland, inget snack om det. Både om världens tillstånd och om privata sorger. Som i hjärtskärande låten “Halva dig” om varannan-vecka-livet. Det är egentligen ofattbart att det inte gjorts mer konst om den snart kanske allra vanligaste familjesituationen: att behöva leva utan sitt barn hälften av tiden.
Men rent musikaliskt är “Här kommer vargen” ett smaskigt rosa lyckopiller. Det är ljuvliga vårskrik, oemotståndligt blås och stråkar som är både storslagna och befriande. Modigt faktiskt, i all sin vräkiga prålighet med 80-tals-synthar klingande som klockspel och gitarrsolon av Janne Schaffer.
Men det är något med Marit Bergmans naivistiska sångstil, att texterna är så bokstavliga eller kanske just det att låtarna så ofta handlar om barn, som för tankarna till barnmusik.
Är det ett medvetet grepp? Hur som helst är det passande och roligt. Ett vanligt tema inom barnkultur är nämligen just att våga. Och “Här kommer vargen” är precis det inspirerande och motiverande barnmusikalbum som oroliga föräldrar med klimatångest kan behöva. För vill man lämna en hyfsad värld efter sig till sina barn så måste man nog faktiskt göra något. Trots paradoxen som Marit Bergman så träffsäkert sjunger om i “Hej lilla Marit”: att när man var liten var man modig men när man är stor och har makt så har man blivit feg.
