Där multipla Guldbaggevinnaren ”Gräns” var en ren fantasi har ”Holy spider” fötterna fast förankrade i en bister berättelse hämtad från verkligheten, om den så kallade Spider killer, som dödade 16 prostituerade kvinnor i den heliga staden Mashhad.

Vi bjuds in i hans vidriga värv redan från start. En mamma lämnar sitt lilla barn hemma, ger sig ut på stan för att sälja sin kropp, och snart fastnar hon i spindelns nät, blir strypt till döds – och detta i en lång, outhärdlig tagning där kameran inte viker en tum från hennes av skräck förvridna ansikte.

Efter det kommer vår representant på duken in i handlingen, den kvinnliga journalisten Rahimi, som kommer till Mashhad för att göra det jobb som polisen inte gör.

”Holy spider” har mestadels hyllats (huvudrollsinnehavaren Zar Amir-Ebrahimi vann skådespelarpriset i Cannes) men har också fått kritik för att exploatera offren, men där skäller man vid fel träd. Det handlar ju om hur man berättar. Visst är det obehagligt, men det vore mycket värre om filmmakarna inte hade skildrat dödsångesten med närgången lins. Offren blir på det här sättet inte bara kanonmat, som i de flesta andra seriemördarfilmer.

Abbasi skildrar heller inte morden som enskilda händelser, utan blottlägger i stället det samhälle som format mördarens skeva världsbild.

På så sätt är hela filmen är ett piskrapp mot en kvinnofientlig regim och samhällsordning. Dels skildrad i hur Rahimi hela tiden måste förhålla sig till mannens makt, på alla möjliga olika nivåer. Dels i folkets hyllande av mördarens dåd, som vissa menar är ett jihad mot gudlösa kvinnor.

Abbasi ger mycket tid åt mördarens son och hans reaktioner på pappans aktioner, och visar på så sätt hur kvinnoföraktet förs vidare från generation till generation (även av kvinnor). Slutet är i det hänseendet djupt deprimerande, går helt i samklang med hur mullornas till synes cementerade makt slår ner på dem som försöker ändra tingens ordning.

Sålunda seriemördarspänning och samhällskritik i samma hårdslående film noir-paket. Inte illa.