Didrik Mårtensson ser längre än de andra i byn Lillvattnet och nu har blicken fastnat på dåtidens nymodighet, jernbanan som bär löfte om utveckling och modernitet.

”Låt oss föra Stockholm hit så att de unga stannar”. Problemet är bara att tågen också går söderut, men så långt har Didriks tankar ännu inte nått. Och innan dess ska allt braka samman.

Didrik är huvudperson i den omhuldade Sara Lidmans Jernbanesvit. Fem delar(eller sju, beroende på hur man räknar) om livet i en by i Västerbottens inland vid slutet av 1800- och början av 1900-talet, när järnvägen dras fram och livet förändras. Det är ett mångbottnat epos med otaliga figurer, skrivet på det alldeles speciella lidmanslingot.

För manus står Dag Thelander som lyckats föra samman en vittförgrenad romanserie till ett välkomponerat drama med musiken som bärande element. Ensemblen är tajt och rolig, sjunger och dansar enligt en väl avvägd regi och koreografi. Det liknar ibland ett folklustspel men förblir välbalanserat och finstämt.

Jernbanan är en berättelse om modernitetens framfart ja, men också om den tidiga utsugningen av de svenska skogarna. Och föreställningen ges i ett Skellefteå dit man inte ens kan ta sig med tåg, där växtvärken bultar i spåren av de gröna batterifabriksetableringarna, i ett nybyggt kulturhus helt i trä som bär Lidmans namn. Historiens ironi eller livets cirkelrörelse? Det spelar ingen roll, med Jernbanan placerar sig teatern mitt i byn och ger förlustelse med historisk botten.