I ”Kvinnor jag tänker på om natten” (översatt av Camilla Frostell) skriver Mia Kankimäki om de stjärnbilder som dök upp i hennes sovrum – som resultat av mycket efterforskning men med budskap till eftervärlden. Hon berättar om sina nätter och dagar med dessa föregångare, reser i deras spår, försökt kontakta dem genom tid och rum, sparar ner essensen av deras exempel.

Det är kvinnor som rest ut i världen och upptäckt också sig själva. Kända namn som Karen Blixen och Mary Kingsley men också pionjärer i en mindre krets specialister. De har gett namn till tidigare okända grodsorter och fiskarter som fortfarande kan beskådas i museimontrar från den koloniala tid då en kvinna och en vilde måste vara till nytta för att existera. Så hur gick det till när Isabella Bird och Nellie Bly ändå packade sina hattar och långa kjolar och kastade loss mot alla odds? Varifrån kom modet – och pengarna?

Sista kapitlet handlar om kvinnliga konstnärer, från Artemisia Gentileschi, som aldrig lämnade Italien, till den fortfarande verksamma världsstjärnan Yayoi Kusama – vilket mod behöver en kvinna som vill skapa något helt nytt?

Det som förenar dem alla, inklusive vår samtida upptäcktsresande, är upplevelsen av att förlora fotfästet och plötsligt få en chans att göra verklighet av sin längtan bort.

Kankimäkis bok om sin osynliga livvakt av pionjärkvinnor är en hybrid av reseskildring, kollektiv biografi – och självbiografi. Eller en essäistisk självhjälpsbok, om hur man ska driva fram möjligheter att göra verklighet av drömmar. Det kräver svältkost, disciplin och tålamod till att börja med.

Kankimäkis svaghet är att hon är lite pratig, men hon uppväger det med en sval självironi som hon delar med sina föregångare.

Och trots det stora vemod som boken också väcker, eftersom den så uppenbart är skriven i en tid före pandemi och klimatförstörelse, så är det nog just det man behöver när man ligger sömnlös och drömmer om att förändra sitt liv.