Mycket är sig likt. Humorn, det sketchartade och übersmarta. Den skarpa blicken på samtiden, upphovspersonen på affischen och namnet i titeln. Tillsammans med regissören Ada Berger och skådespelarkvartetten från tidigare verk, nu förstärkta med Johan Ulveson och Maia Hansson Bergqvist är det som att Liv Strömquist leder en rörelse närmast. När ensemblen kliver ut på Dramatens stora scen i den inledande entrén fylls salongen av glädjetjut.

Det nya är att radarparet Strömquist/Berger nu lämnat serievärlden och skrivit direkt för teatern. Scener om folk som famlar och hjälp ingen bett om. Här finns kundtjänsten som leker kurragömma med HR-avdelningen. Här finns den juckande livscoachen i bar överkropp som tvingar de andra att hitta sin inre träbebis.

Det är svårt att hålla sig för skratt, både det yttre och det inre, mer lågmälda som får tankarna att verka. David Book som machostinn hobbypsykolog sprider hemmasnickrad chakra och rädsla. Tillsammans med Ana Gil De Melo Nascimento och Johan Ulveson blir han föreställningens mittpunkt. Bland alla figurer gör Sanna Sundquist en monumental framgångssaga till en utled döende dandy. Eric Stern är en slags alvprins som bejakar sin dröm, vill ligga med alla, inklusive drottningen och slutar vid ett ammande bröst.

Referenserna från popkulturen är borta liksom det tesdrivna som karakteriserar Strömquists seriekonst. Strålkastarljuset flackar än hit, än dit. Avsaknad av tes bidrar till en viss riktningslöshet. Men garven avlöser varandra, ensemblen är mästerlig och visar verkligen hur humor kan gestaltas.

I centrum står den självbespeglande människans pluttighet i transaktionssamhället. En varelse som räds döden och inte vet hur livet ska levas. Tragiskt kan tyckas, men här skildrat med förlösande skratt.