Handlingen är enkel att förklara. En åldrande mor går in i en andra klassens möbelbutik, sätter sig i en soffa och vägrar lämna den. Men det absurdistiska känslodrama som sedan följer är svårare.
Sönerna kallas till platsen, den truliga dottern kommer motvilligt. Men varken praktiskt resonerande, blidkande eller trotsig ignorans kan få mamman att gå sina barn till mötes. Tvärtom, hon blir bara vresigare och passar på att spy ut vidriga sanningar tills dammarna brister (bokstavligen!).
Bildspråket, laddat av symbolism och surrealism, lånar element från skräckfilmsgenren. Resultatet är en konstant skyhög stressnivå och ett luddigt grepp om verkligheten. Bästa sättet att uppskatta historien på är därför att lägga tankar om sanning och mening åt sidan och bara flyta med dit känslorna är på väg. Och beroende på egna erfarenheter och sinnelag kan filmen ses som en våldsam uppgörelse med modern som splittrade familjen eller ett gäng vuxna barn som är helt oförmögna att agera på egen hand.
Ingenting är solklart vilket gör filmen visserligen fascinerande men mest frustrerande. Den stora räddningen ligger i ett fantastiskt skådespeleri (hur har den unga regissören Niclas Larsson lyckats få en sådan drömensemble till sin första långfilm?).
Ellen Burstyn, med expertis inom osympatiska kvinnoporträtt, gör en paradroll som den ömsom djävulska och ömsom bräckliga modern, och Lara Flynn Boyles kedjerökande, slitna dotter banar väg för en nytändning i karriären. Ewan McGregor gör en av sina bästa prestationer någonsin som den duktiga sonen som själv blir mer och mer lik mamman i sin egen föräldraroll.
Kanske är det berättelsens verkliga skräckinslag? Att vi aldrig riktigt kan bli fria från våra föräldrar.
”Mother couch”
Regi: Niclas Larsson
Med: Ewan McGregor, Ellen Burstyn, Rhys Ifans, Lara Flynn Boyle, Taylor Russell, F Murray Abraham och Lake Bell.
Betyg: 3