I ena stunden en ful och trög långsamhet, sedan plötsligt: en snabb explosion och vacker rörelse. Jag hade ingen aning om att brottning är så intressant att titta på. Som spelplats för en mans inre strid, skuldkänslor och kamp mot yttre fiender är brottarmattan fantastisk. Det är våld och närhet. Styrka, dans och frustration. Sporten är dock långt ifrån det enda som är gripande i Milad Alamis nerviga, fantastiska och rika film ”Motståndaren”. 

Iman är en iransk proffsbrottare som flytt till Sverige med familjen efter att ha blivit eftersökt av polisen. Till en början är det oklart varför han måste fly. Familjen hamnar på en flyktingförläggning i Norrbotten. I asylprocessens väntevakuum tar Iman upp brottningen igen, får nya vänner och nya problem. 

Utsattheten och isoleringen i att vänta på Migrationsverkets beslut understryks av det blåsvart-vita landskapet. Nordligaste Sverige i midvinter. Hisnande vackert och öppet när det inte är mörkt som i en säck. En varg stryker omkring i närheten och skrämda renar klampar in på boendet. Symboler, men bara om man vill tolka dem så. Framförallt skapar djuren och omgivningarna en spänning.

I de långa men väl avvägda scenerna lyckas Milad Alami inte bara behålla fokus på Imans tysta känslospel, utan också med sympati och finess skildra Maryams situation. Och barnens. Och faktiskt en hel rad andra på flyktingförläggningen, utan att för den skulle bli redovisande eller ängsligt plakatpolitisk. 

Payman Maadi och Marall Nasiri som Iman och hustrun Maryam har grävt så djupt i sina rollfigurer att de kan spela med lätthet och små medel. Varför Maryam inte gillar brottning får långsamt sin förklaring. Förkrossande är också äldsta dotterns (Nicole Mehrbod) tappra försök till att gilla läget. Björn Elgerd som Imans nya brottarvän är både lugn och naiv.

Filmfotograf Sebastian Winterø fångar den bultande erotiken i den fula träningshallen med samma skönhet som han gör med den storslagna naturen.

Liksom brottningen är ”Motståndaren” en hård och frustrerad kram.