En kvinna och en man diskuterar huruvida hon ska åka ensam till Paris och friheten eller om mannen ska följa med. Plötsligt en närbild på en annan man som ropar ”Bryt!”. Vi befinner oss på en filminspelning i södra Turkiet. Jafar Panahi som spelar sig själv sitter vid en datorskärm och tar del av produktionen, regisserar på avstånd, från en liten stenby nära den turkiska gränsen. Han vill vara nära inspelningsplatsen men är förbjuden att lämna landet.

”No bears” är en genreöverskridande metaövning där fiktionen hyser så väl dokumentärt som semidokumentärt berättande, men ännu mer en politisk skröna där byn blir ett slags Iran i miniatyr med medlöpare, maktmissbruk och rebeller.

Det handlar om hederskultur, vidskepelse/religion och djupt rotade, människoovänliga traditioner som upprätthålls för att hålla andarna/myndigheterna glada. Som det där att när en flicka föds så kapas hennes navelsträng i hennes kommande makes namn. Bortgift redan som nyfödd, alltså. Vilket ligger bakom filmens största konflikt, som Panahi dras allt längre in i, samtidigt som han styr filminspelningen på distans.

Motsättningen mellan stad och land, den karga miljön och den usla mobiluppkopplingen väcker minnen av Abbas Kiarostamis ”Vinden bär oss” men Panahis filmer är mer förankrade i verkligheten än den gamle filmpoetens var. ”No bears” är som alla Panahi-verk lättillgänglig och finurlig men vilar på ett gediget fundament av samhällskritik.

Jafar Panahi är en av filmhistoriens modigaste regissörer, med en ständigt rak ryggrad. Han jobbar vidare trots yrkesförbud och husarrest. I somras dömdes han dessutom till sex års fängelse för ”propaganda mot systemet”. I skrivande stund är han ute igen men det är ett tillstånd som snabbt kan bli gårdagens nyheter. Speciellt som han envisas med att producera film som trots sin charmiga och artiga uppsyn döljer ett skarpt ifrågasättande av den teokratiska ordningen.

”No bears” är en av hans mest regimkritiska skapelser, och kanske även den mest pessimistiska – vilket är förståeligt med tanke på vilken situation han och hans hemland befinner sig i.