Äntligen julafton för oss som längtar efter en svärdbaserad tillvaro. Nästan. För om det är någonting fans av Game of thrones lärt sig genom åren är det att vänta. På att Daenarys drakar ska kläckas, på att Kung Joffrey ska förgiftas och på att Vintern ska komma någon jävla gång.
Den som väntar på något gott får ofta vänta lite längre i Game of thrones. Den sista åttonde säsongen tog två år på sig. Första avsnittet, där ödet för de alla de sju kungarikena står på spel, är följdriktigt en maklig inledning.
Nattkungen med sin armé av de döda har som bekant brutit genom den massiva isväggen genom att mutera en av Daenarys tre drakar till en iszombie. Paniken borde vara i full effekt, men not so much.
Handlingen utspelar sig till stor del i Winterfell där Jon Snow, Daenarys, Sansa, Tyrion, Bran och Arya (med flera) återförenas under mer eller mindre mysiga former (”You are a cold little bitch arent you?”, som Hunden säger när han träffar Arya igen).
Alltsammans ger en mäktig atmosfär som återkopplar till mycket från de allra första avsnitten. Säcken är på väg att knytas ihop.
Men trots den akuta situationen fortsätter käbblet om titlar, allianser och gamla oförätter. Jon Snow måste försvara varför han avsade sig sin kungatitel för att få med sig drakarnas drottning, men även om Tyrion argumenterar för att den yttre fienden är det större hotet verkar inte budskapet gå fram till de tjurskalliga nordborna.
Jag har alltid älskat Stark-familjen och Winterfell för att de påminner om Norrbotten. Kargt men äkta. Ibland också komiskt bittert. Jag skriker på tv:n ”LETS GOOO!”, men Jon Snow och Daenarys tar sig till och med tid till en romantisk åktur med drakarna när de kanske borde, jag vet inte, rusta för det kommande kriget som kan tänkas utplåna dem alla?
I några korta sekvenser får vi också träffa Cersei som smider planer med Bronn och Euron Greyjoy, som tyvärr fortfarande är någon typ av mallgoth med väldigt få likheter till karaktären i George R.R. Martins bokförlaga.
Det går att argumentera för att serien peakade under den sista säsongen som fortfarande följde böckernas narrativ, och att någonting väsentligt försvann när Ramsey Bolton, den största sociopaten av alla sociopater i Westeros (och det säger en del) blev hundmat. Zombies är coolt och så men mänsklig ondska är alltid råare.
Samtidigt skulle det vara omöjligt att sluta titta nu. Game of thrones är ett av de sista kulturuttrycken vi har som alla fortfarande samlas kring. Kanske blir det den sista innan vi retirerar till våra bubblor av personligt skräddarsytt content.
Nu kan det åtminstone bara bli bättre. Avsnitt ett erbjuder ett par spektakulära avslöjanden som kommer att leda till att… någonting förhoppningsvis händer, snart.