Man kan ju fundera på om världen behöver en till Jane Austen-filmatisering. Den brittiska överklass- och relationsgranskaren som med humor och slagkraftighet vände och vred på frågan ”pengar eller kärlek”, för drygt 200 år sedan.

Oavsett om det är överklassens kotterier eller en ung kvinnas frihetstörst i en värld full av bökiga regler, är hennes författarskap något att ösa ur. När teaterregissören Carrie Cracknell gör Austens sista roman ”Övertalning” (Persuasion), är det den tredje i ordningen på 20 år, och hon väljer att kasta både kostymer och korrekthet till förmån för humorn.

Rätt, tycker jag som personligen ställer mig ganska oförstående till det överdrivna intresset för den brittiska överklassens ränksmiderier och klankultur. Beror intresset på en längtan efter ett tydligare klassamhälle? Där hierarkierna är millimeterkalibrerade och nätverk allt? Jag kan inte låta bli att fantisera om hur Jane Austen hade skrivit om vår tid: hade hon drivit lika hårt med linked-in och sociala medier? Ställt en stenrik finanshaj mot en enkel redovisningskonsult i bitter strid om en influencers hjärta?

Dakota Johnson gestaltar en av de mognare Austen-hjältinnorna, Anne Elliot, med glimten i ögat och svart humor. Som ung övertalades Anne att dumpa den stilige sjöman hon blev stormkär i, eftersom han varken hade pengar eller rätt nätverk. De senaste åtta åren har hon ägnat åt att gråta i badkaret och vara stoisk slagpåse åt sin narcissistiska familj.

Anne bryter den fjärde väggen och presenterar sig själv och sin familj rätt in i kameran. Hon blir som en naturlig brygga mellan tidiga 1800-talet och nuet, vilket passar fint med Cracknells medvetna anakronismer. Exempelvis har hon svarta skådespelare i roller som fina damer och baroner. På intet sätt effektsökeri, enbart bra rollbesättning: framförallt Nikki Amuka-Bird som parant och frisinnad Lady Russell.

”Vad har titlar för betydelse om man måste förtjäna dem?!” Annes far görs av en extremt underhållande snörpig Richard E. Grant, och visst är ”Övertalning” överlag en rolig film, en hyllning till Austens förmåga att plocka isär överklassen med stillsam ironi och grava underdrifter.

Men som romantisk komedi övertygar ”Övertalning” dessvärre inte. Den stillige sjömannen dyker upp igen (Cosmo Jarvis) och är verkligen så stilig att klockorna stannar. Så länge han är tyst. När han talar försvinner all förväntad karisma i stolpiga, entoniga ord och det undersköna ansiktet kan tyvärr inte hjälpa att själva kärlekshistorien blir ett sömnpiller.

Romantik kräver noggrann rollbesättning, och hur mycket Dakota Johnsons ögon än glittrar när hon tittar på Cosmo Jarvis, går det inte att skyla över det felaktiga valet av skådespelare. ”Övertalning” är ändå mysrolig och vacker att se på med utsökta miljöer i smaskigt genomtänkt färgskala.