Animationsstudion Pixar har på senare år tagit för vana att tackla existentiella ämnen på ett sätt som både känns oväntat och givet för barnfilmsgenren.

I ”Röd” (2022) avhandlas en flickas första mens, i ”Själen” (2020) är döden temat och ”Insidan ut” (2015) handlar om känslostormar under uppväxten och utspelar sig i 11-åriga Rileys huvud. ”Elementärt” fortsätter i samma stil och skildrar hur det är att växa upp som andragenerationsinvandrare.

I Elementstaden bor vattenfolket, molnfolket och jordfolket i harmoni. På andra sidan bron ligger Glödermalm där Eldfolket, som betraktas med skepsis, bor.

Brinnies familj tvingades lämna Eldlandet och lyckas, trots motgångar, etablera sig i förorten Glödermalm. Brinnie har hela livet sett framför sig att hon ska ta över sin pappas butik, men ett eldigt temperament står i vägen.

En dag springer ett rör läck i butikens källare och hon träffar vattenkillen och inspektören Vadar som hotar butikens framtid eftersom nödvändiga tillstånd saknas. Fiende blir snart till vän och känslor uppstår – men kan eld och vatten vara tillsammans utan att utplåna varandra?

Förra sommaren efter att ”Lightyear” gjort både publik, kritiker och studiochefer besvikna talades det om en kris för Pixar. Men någon kvalitetsmässig kris märks i alla fall inte av i ”Elementärt”.

Elementstaden och Glödermalm skapats med den fantasifulla detaljomsorg vi är vana att se från Pixar – molnbollsport, vattenlägenheter och eldfalaflar är en fröjd för ögat. Regissören Peter Sohn (mest känd som röstskådespelare) lyckas få Romeo och Julia-romansen mellan eld och vatten att kännas klassisk, snarare än uttjatad.

Brinnies plågade tacksamhetsskuld gentemot den familj som tvingats offra allt för att hon ska få en dräglig tillvaro är rörande och träffsäker och i ögonhöjd med barnpubliken.

Möjligen känns ”Elementärt” snäppet mindre unik än ”Insidan ut” och ”Själen” i både berättarstuktur och världsbygge – en stad är trots allt en stad och inte någons själsliv, hur välgjord den än är.