Precis som den första ”Insidan ut” (2015) utspelar sig uppföljaren mestadels inne i unga Jennys huvud där olika känslor turas om att styra kontrollbordet.

Gängets ledare är Glädje som gärna vill tro att hon bemästrat systemet. Det vill säga, tills helt nya känslor som Ängslan, Avund och Pinsamhet dyker upp. Plötsligt blir kamrarna där skämmiga minnen förvaras överfulla på ett kick. Med andra ord – ”PUBERTET”-alarmet ljuder klart och tydligt.

Som om de utmaningarna inte vore nog så droppar Jennys två bästisar en bomb: de kommer byta skola till hösten. De tre tjejernas gemensamma vistelse på hockeylägret blir till ett sådant känslokaos för Jenny att hon i tid och otid måste påminna sig själv om att hon är ”en bra människa”. Samtidigt slits hon mellan att vilja straffa kompisarna för vad som känns som ett svek, och vårda tiden de har tillsammans. Hon vill imponera på de tuffa tjejerna på lägret men vågar inte utan att göra avkall på vad hon egentligen tycker.

För överraskande nog handlar hennes utveckling från barn till tonår inte om saker som akne, förälskelse (och absolut inte sexuell nyfikenhet), utan om moral. Att göra det rätta fast det är svårt, att våga tro på sig själv. Och till detta behöver Jenny känslornas hjälp (eller, värderingarna, som formats av känslor och erfarenheter, för att vara mer exakt).

”Insidan ut” var lika fantasifull som rörande. Den lyckades vackert dekonstruera vad det innebär att vara en tänkande och kännande person. Filmen handlade inte bara om Jennys hemlängtan och sorg över att lämna det familjära utan också om smärtan i att behöva växa upp. Något som verkligen hade kunnat utforskas till fullo i en berättelse om tonårstidens emotionella utmaningar. Eller kommer det i ”Insidan ut 3 – universitetsåren?”.