Helvetet är en mellanchefs budgetansvar. Där sparkrav uppifrån rimmar illa med verksamhetens verkliga kostnader. Lojalitet med personalen slåss mot hägrande bonusar. En omöjlig ekvation som tvingar fram val och långsamt förskjuter uppfattningen om rätt och fel.

Ella Lemhagens film om äldreboendeskandalen under covid-våren 2020 skildrar med perfektion denna förskjutning. Verksamhetschefen Katrin är omtyckt av både ledning, personal, äldre och anhöriga. Dessutom är hon bästa kompis med vårdbiträdet Hanne och tillsammans ger de de boende god vård och omsorg. När smittan tar sig in på hemmet och det enda rimliga är att separera sjuka från friska, blir det en dragkamp mellan vårdbolagets vinstintresse och människoliv.

Det är smärtsamt att höra statsministerns tal och de autentiska nyhetsinslagen där insikten gradvis stiger om virusets framfart. Bara ynka fyra år har gått, men det känns som en evighet.

Covidpandemin var stor dramatik blandat med vardag, tristess och inställda fester.

Ella Lemhagen träffar helt rätt i blandningen av dramatisering, varm humor och rättspatos. Hon lyckas dessutom göra något så osexigt som en demensavdelning till scen för nagelbitande spänning. När Hanne jobbar natt, ensam på avdelningen och febern stiger hos de äldre medan stormen rasar utanför är det som en bra thriller.

Allt är inte bra hela tiden, men det är tillräckligt bra för att bli trovärdigt. Bianca Kronlöf som visselblåsande vårdbiträde är nervig, energisk och otroligt bra där hon ångar fram i korridorerna. Hennes energi håller hela vägen och Liv Mjönes spelar övertygande den chef vars ryggrad, och vänskap, äts upp av viljan att få budgeten att gå ihop.

Även om Hannes naivitet när hon blir uppkallad till vårdbolagets ledning känns en smula osannolik så ligger det väldigt nära verkligheten, enligt radiodokumentären filmen baseras på. Hanne visste inte att hon var Erin Brokovich när hon var mitt upp i det. Hon var ett vårdbiträde som bara ville att allt skulle gå rätt till, just där och just då. Budgeten kan dra åt helvete.