Den bibliska prinsessan Salome dansar de sju slöjornas dans och kräver den kyske Johannes Döparens huvud på ett fat. För att kunna kyssa de läppar, som bara utslungat förbannelser över henne…

Hon slutar som ett galet monster, och galna kvinnor var förra sekelskiftets manliga konstnärer galna i. Genom att gestalta dem kunde de överskrida alla gränser och förlösa modernismen. Richard Strauss släppte lös djärva dissonanser och en hisnande sopranstämma.

Bakom de förvridna kvinnobilderna fanns också tidens skräck för kvinnan: hennes egna sexuella agens, rösträttsrörelsen – och syfilis. Smittad kunde en man ”tappa huvudet”, det vill säga sitt förstånd…

Profeten, som i pjäsen kallas Jochanaan, står inte ut med den unga Salomes lystna blickar; att reduceras till sexuellt objekt. Att hans kyska andlighet också är ett pansar mot hans egen sinnlighet är något som regissören Eirik Stubø klargör, vilket skapar en intressant spänning. Salome å sin sida är oupphörligt föremål för styvfaderns blickar och begär.

I Malmö utspelas dessa förbjudna lekar i en sönderbränd värld, kanske resterna av en krigsskådeplats. En kraftfull ljusrigg är det bärande elementet i Magdalena Åbergs scenografi, mer spektakulär än akustisk gynnsam. Sångarnas röster tenderar att slukas i tomrummet och det sprängfyllda orkesterdiket.

Men amerikanska Laura Wilde i titelrollen är en ohämmad och flickaktig fullträff, liksom Kostas Smoriginas i sin tillkämpade kyskhet. Lars Cleveman och Karin Lovelius är det urspårade föräldraparet, som hämtat ur en Norénpjäs. Det finns klart teatrala kvaliteter i detta avancerade musikdrama, skickligt hanterat av dirigenten Patrik Ringborg.