När senaste upplagan av de tvås ”On The Run Tour II” når Stockholm har den, tidstypiskt nog, maxats till så att ingen av de 50 000 i hallen ska ha en hundradels sekund av händelselöshet.
Spektakulärt och smakfullt
En fantastiskt hängiven publik (Stockholm kan annars ha en av Europas tråkigaste, men varje gång Beyonce är här blir det kalas) får ungefär 2.5 timmars konsert överfylld av mäktig dans, lite fyrverkeri, otaliga klädbyten och laddade, välscenograferade filmscener på ett hyfsat spektakulärt, men smakfullt scenbygge. Allt utan minsta andhämtning. Kan någon ringa in en dramaturg?
Just scenen är intressant. När den brittiske stadiumdesignern Ric Lipson fick uppdraget av Beyonce (som också tog hans hjälp på vinterns ”Beychella” i USA) att göra stadiumestraden blev han ombedd att berätta historien om ett par som som är kära, men glidit ifrån varandra. Och som, efter funderingar, till slut hittar tillbaka.
Historien liknar förstås deras, vid det här laget, väl så omtalade kris efter hans påstådda otrohetsaffär, som varit fokus på först hennes uppgörande album, och sedan på hans ursäktande sådana. Samt i alla möjliga medier och forum världen över.
Kärleken är central
Det krävs därför ingen grundkurs i teaterhistoria för att förstå varför de tu inledningsvis rör sig på varsin egen jättelång brygga på arenagolvet och hur dessa under senare delen av konserten binds samman av en järnvägsbro som rullar fram ovan publiken.
Gissa vad ganstern och drottningen (deras alteregon) gör på den i finalen till tonerna av ”Young Forever”? Har ett så kallat lyckligt slut någonsin varit så lyckligt?
Kärleken är det centrala denna kväll, men allt ramas in ytterligare med spår från deras egna karriärer. Jay-Z har som bekant en imponerande sådan bakom sig, men även om han blivit en betydligt större och öppnare berättare på senaste årsgamla albumet ”4:44” känns han lika musikaliskt omsprungen som många andra av samma generation (som Nas t ex).
Trots att han under kvällen ger oss stadiumsäkra klassiker som ”99 Problems”, ”Ni**as in Paris” och ”Run This Town” påminns vi mer om då än nu. Både i produktionerna och i hans gammelhiphopaktiga sätt att framföra dem.
Och kanske blir detta extra påtagligt när hans nummer delas upp med hustruns? Att Beyonce Knowles Carter idag är en av världens både mest intressanta och främsta artister – för musiken men också hennes politiska utspel, inte minst på hennes senaste två album – märks på alla sätt i hennes närvaro.
Få möten på scen
Inte bara i musiken och budskapet utan också för att hon är, och alltid varit, stor på en scen. Det starka dansnumret i ”Formation” eller efterföljande ”Run This World (girls)” med sina kampord på storskärmen är några förbluffande bra exempel på det. Hon ä r sin tid.
Mötena mellan make och maka är däremot rätt få under kvällen. Och även om de hjälper varandra i att, bit för bit, skildra de större, överliggande frågorna – de om rasism, afroamerikansk historia och framtid (inte minst Jay-Z:s ”The Story of OJ” spelar en viktig roll här) – denna afton känner jag samtidigt hur både Jay och Bey får betala med att stå tillbaka själva en aning när de delar turné.
Hur till exempel de budskap och den ännu mer uppskruvade konsertföreställning som Beyonce hade med sig på förra soloresan ”The Formation Tour” inte riktigt ryms fullt ut en kväll som denna.
Det är antagligen oundvikligt, men pekar samtidigt på håligheterna i denna föreställning.
En supershow i all ära, men är det inte dags att vända blad och berätta nya historier nu Bey och Jay? Tillsammans eller kanske ännu hellre var för sig?