Per Gessle har aldrig haft problem med klyschor och förenklingar. Tvärtom, han vet att ibland är ett ”yeah, yeah” det sannaste man kommer känslan av en första, svettig kyss eller en vacker sommarkväll på stranden i Tylösand.
Det är därför passande att filmen om honom själv är en förenkling, en saga. En enkelriktad tur från uppgång till ännu mer uppgång. Från de första jamsessionerna i pojkrummet, via pappans uppmaning om att skaffa ”ett riktigt jobb”, till pirret från ett skrikande publikhav. Allt går så smidigt att man får med en liten kärlekshistoria som andas romcom av bara farten.
Ett mörker finns med i form av tragedin i Kristianopel 1981 då tre unga fans dog under en spelning. En hemsk händelse som smidigt, men respektfullt, berör vidden av de unga (väldigt unga!) killarnas popularitet och frågan om ansvar och skuld.
Huvudrollsinnehavaren Waldemar Wahlbeck har ett uttryck som initialt uppfattas som nollställt. Men efter ett tag tycks det passande för en låtskrivare som finner perfektion i rader som ”ja, ja, jag vill ha dig”.
Faktum är att hela ensemblen klarar sig fint, alla har blandningen av barnslig energi och professionellt allvar som är typiskt för både åldern och spelglädjen. Att de sedan inte är några karaktärsskådespelare är sak samma. Det är som med låtarna, ibland passar ett hej, hej eller yeah, yeah bättre än djuplodande poesi.
För när det kommer till biografiska filmer finns egentligen bara två alternativ: berätta som det var eller hur det kändes. ”Sommartider” är hundra procent känsla. En tydlig smak av folkhem, trimmad moppe, blekmedel och polyester. Men framför allt smaken av ”Sommartider hej, hej…”.
”Sommartider”
Regi: Per Simonsson
Med: Waldemar Walhbeck, Phoenix Parnevik, Lance Hedman Graaf, Ville Löfgren, Xawier Kulas mfl.
Betyg: 3