Finns det något som är värt att slåss för – och kanske dö för? Ja vad säger du själv? Det är den frågan journalisten Jon Forslings bok om Edvard Selander Patrignani knyter an till. En fråga som blev oväntat konkret vid Rysslands angrepp på Ukraina för två år och tre månader sedan. Som tvingat fram ovana eftertankar i säkert många av oss: svenskar präglade av den långa freden, men också européer präglade av den djupa skepsis mot krigföringens svepskäl som 1900-talet födde fram.

Det är lätt att hitta aktuella exempel på krig man på goda grunder kan vara skeptisk till, som startats på falska premisser (Irak), som haft oklara mål och strategier (Afghanistan). Redan president Eisenhower varnade för att alliansen mellan militär och vapenindustri i sig är rustningsdrivande och politiskt deformerande (det var han som 1961 myntade begreppet ”det militärindustriella komplexet”). Men. Att Ukraina möter det ryska angreppet med militärt våld är dock något annat. Det ter sig enligt de flesta öppna normer berättigat och väl motiverat. Vad betyder det för mig och för dig?

Forsling citerar en liten handfull svenska mediepersoner som resonerat om att en nation inte är värd att slåss för, eller att det nog – trots vad som sägs – skulle vara bättre att leva på knä än att dö stående.

Edvard Selander Patrignani tänkte annorlunda, sa upp sig från sin löjtnantstjänst i Sverige, reste som frivillig till Ukraina och dog 28 år gammal sedan hans befäl beslutat om ett angrepp i dagsljus mot ryska linjer, under ryska spaningsdrönare.

Med enkla medel och massor av lyhörda intervjuer tecknar Jon Forsling ett levande porträtt av sin huvudperson, med alla de unika banaliteter som finns i ett människoliv. Likaså en konkret och påtaglig bild av krigstillståndets kaos och frontlinjens röra av frenetisk förstörelse. Det är en djupt sorglig bok, men också en bok som utan stora åthävor ställer komplexa och uppfordrande frågor till sin läsare.