Det är en egenartad memoar han skrivit, Migrationsverkets nyligen avpolleterade generaldirektör Mikel Ribbenvik. Som ett muntert skåltal över sin gärning, utan ansats till självprövning. Han skriver raljant, rentav nedlåtande om motparter. Han går igenom debatter och vinner dem i efterhand, med utnyttjande av författarens allmakt mellan pärmarna.

I Aktuellt fick han frågan: Har ni inga känslor på Migrationsverket? Nu har han kommit på vad han skulle ha svarat: Inte menar ni att GD:s känslor ska styra över lagstiftningen? Det är ett bra svar, som uppfordrande riktar sig mot hjärtat i den humanitära frågan, men hans verklighetsbeskrivning är ofta tendentiös. Den gången gällde det Ganna, 91, svårt sjuk, som ville bo med sina barn i Sverige men inte fick. Ribbenvik påpekar tillrättavisande att just den grunden för uppehållstillstånd, ”sista länken”, togs bort av regering och riksdag 1997 – vilket dock framgick kristallklart i den samtida rapporteringen, som jag kollat upp.

Till sist fick Ganna Chyzevska stanna, för sjuk att avvisas. Ribbenvik skriver att det var ”långt senare”, vilket är vilseledande. Efter 8 månader gjorde Migrationsverket en ny bedömning och gav permanent uppehållstillstånd. Ribbenvik hanterar utgången som en petitess; man kan se det som själva huvudsaken.

När sedan Ribbenvik beskriver ansträngningarna för att ta afghanska medarbetare till Sverige är synen på emotionell motivation en annan, låt vara att känslorna då sitter hos honom själv. Det var ett ”byråkratiskt hjältedåd” som krävde kreativt tänjande av regler: afghanerna flögs till Indien för att kunna tas vidare som kvotflyktingar, vilket de ju inte var. Allt detta baserat på moralisk känsla och (Ribbenvik nämner det två gånger, stolt) stark personlig empati för det cancersjuka barnet till en av tolkarna. Tidigare har han, helt korrekt, undervisat oss att tillgång till bättre vård inte är grund för uppehållstillstånd.

Glappet i principerna tycks Ribbenvik blind för. Det är som att han inte har någon genuin respekt för andra perspektiv än det egna. Det är verkligen ganska konstigt.