Seattle ligger i spillror efter en pandemi. En smitta orsakad av svampsporer har muterat en stor procent av mänskligheten till kannibalistiska monster. De som inte infekterats har splittrats till små stammar som slåss om resurser och skrämmande snabbt håller på att glömma bort mänsklighetens gemensamma historia.
Regnet hänger i luften medan jag styr en av överlevarna, som balanserar över svajiga hemmasnickrade broar byggda mellan övergivna skyskrapor. I ett av höghusen passerar jag genom ett nedsläckt gym innan det är dags att döda fler deformerade demoner. Rad efter rad med dammiga träningscyklar blickar ut över horisonten.
I andra postapokalyptiska spel brukar miljöer av pausad kapitalism fylla mig med en mysig känsla av sommarlov, men den här gången ligger The last of 2 så nära nutidens oroligheter att spelandet känns som en förberedelse för en potentiell framtid.
Gymmen i Los Angeles där jag bor blev för några månader sedan evakuerade på grund av coronapandemin. Likaså alla restauranger, barer, skolor, lekplatser och basketplaner. Shoppinggator har blivit spökstäder som ur en zombiefilm. En 24-timmars mediacykel har varvat budskap om att ”inte få panik” med konstanta uppdateringar med stigande dödssiffror.
Sedan svepte en protestvåg mot rasistisk polisbrutalitet över hela USA. Presidenten kallade in nationalgardet för att tukta demonstranterna. Det kändes som om oroligheterna i verkligheten bara var en prolog till den framtid av klansamhällen som jag samtidigt upplevde i The last of us 2.
Utvecklaren Naughty Dogs uppföljare tar vid några år efter att första spelet slutade men utspelar sig även i tillbakablickar.
Bortsett från en ny spelbar karaktär, som måste hållas hemlig, träffar vi åter igen Ellie (spelad av Ashley Johnson), som är immun mot smittan och Joel, hennes surrogatpappa som förlorade sin dotter i första spelet och räddade Ellie undan de människor som ville döda henne för att framställa ett vaccin.
Del två i serien börjar som en enkel hämndhistoria men utvecklas till en lesbisk romans, en familjetragedi och en överlevnadsthriller om hur både extremism och nya allianser kan formas i mänsklighetens mest primala ögonblick. Det är nervöst och realistiskt, ibland på gränsen till humörlöst.
The last of us 2 är lika filmisk som sin föregångare. Men känns större. Även om spelsystemet är linjärt, där spelaren ofta följer en snitslad bana av hinder och fiender innan nästa filmiska sekvens, har The last of us 2 utökats med större ytor för fritt utforskande. Kontrollerna har en nästan felfri spelbarhet, allt har kalibrerats för att göra spelaren uppslukad. Och det funkar, även om det stundtals är så stressande att man blir känslomässigt dränerad.