Postapokalypsen är en bottenlös källa för reflektion över det nutida samhällens bräcklighet. Både teknologiskt och ideologiskt. Det är med andra ord bra tajming för ”The last of us”, där klimatförändringar och ett virus från en svampparasit lett till att världens kollaps.

Den medelålders överlevaren Joel (Pedro Pascal med en habil amerikansk brytning) sköljer ned sina piller med brun sprit och verkar inte ha mycket att leva för när slumpen ger honom ett uppdrag.

Han ska eskortera tonårstjejen Ellie (Bella Ramsey) en lång väg till den knepiga motståndsrörelsen Fireflies. Ellie är immun mot viruset och rebellerna hoppas kunna använda hennes blod för ett vaccin.

Resan går från Boston till Washington. I deras väg står slavhandlare, kannibaler, militärdiktaturens soldater och så kallade ”clickers”, ett monster utan syn med blomkålsansikte och superhörsel — ett tillstånd som drabbar de infekterade.

De senaste årens överflöd av postapokalyptiska filmer, spel och tv-serier har gett genren en mildare utmattning men ”Last of us” är tillräckligt dyr och genomarbetad för att inte misslyckas. Spelets kapitelindelning är också ett bra format översatt till tv-serieavsnitt och den långa speltiden ger utrymme för att blanda skräck, drama och mörk roadmovie.

Manus är troget originalberättelsen i ton och handling. Ibland så pass att det känns som att titta på när någon annan spelar.

Det finns tydliga likheter till filmer i genren, som ”Vägen” (2009) eller ”Vargens tid” (2003), och Joel tvingas lära Ellie att förvänta sig det värsta av människosläktet. Serien väcker frågor om vilka gränser som går att passera rent moraliskt för att överleva. De flesta, är ofta svaret.

”The last of us” må brista i originalitet men är kallsvettigt spännande rakt igenom. I andningspauserna växer en far och dotter-relation fram mot alla odds, och erbjuder en gnutta hopp i all brutal misär.