Midsommar 1973 hittar Annie (Pernilla August) två döda kroppar i ett tält när hon, tillsammans med dottern Mia, gått vilse i skogen på väg till det avlägsna och av lokalbefolkningen illa sedda kollektivet Stjärnberg. Mor och dotter skulle ha blivit hämtade av Annies pojkvän, men han dök aldrig upp.

1991 ser Annie en man hon inte sett på 18 år genom sitt sovrumsfönster och blir rädd. Mannen har kommit i bil med hennes dotter Mia.

Trots att Kerstin Ekmans roman ”Händelser vid vatten” skrevs för 30 år sedan följer berättelserna två nutida tv-serietrender: skickligt sammanvävda tidslinjer och ett suspekt samtidsskeptiskt kollektiv/sekt i händelsernas centrum.

Trendkänsligheten till trots har regissören Mikael Marcimain (”Jakten på en mördare” och ”Call girl”) varit romanens ton trogen och gjort ett ovanligt stillsamt kriminaldrama där inte varje berättelse är en ledtråd och det inte finns en självklar antagonist – för så är inte livet.

Skådespelarklanen August (Pernilla som Annie 1991, Alba som Mia 1991 och Asta Kamma som Annie 1973) gör alla goda insatser som själsligt och bokstavligt vilsna Stockholmare i obygden, men den stora stjärnan i ”Händelser vid vatten” är kompositören Mattias Bärjed (”Gentlemen” och ”Upp till kamp”).

Soundtracket -  illavarslande stråkmusik med tickande klockor och nån sorts mungiga – är en korsning mellan svensk folkmusik och melankolisk westernfilmmusik. Det går helt i linje med seriens suggestiva stämning och rollfigurernas dolda motiv.

Scenografiskt verkar ”Händelser vid vatten” ha gett sig själv i uppdrag att avskräcka tittarna från att någonsin mer ge sig ut i naturen, utan att mystifiera den. Den jämnmulna midsommaraftonen bjuder på klaustrofobisk skog, irriterande skrik från pilgrimsfalkar och en myriad av bitsugna kryp.

På minuskontot uppehåller sig serien lite väl länge i 90-talet på bekostnad av delar av persongalleriet i 70-talstidslinjen, som är den mer spännande.