Hatbrottet hänger i luften när Yara (Ebla Mari) och hennes familj kommer fram med bussen till County Durham. Året är 2016 och de har flytt kriget i Syrien. De nyanlända möts av misstänksamhet och trakasserier från lokalinvånarna.

Ken Loach ursäktar inte rasismen men sätter den i en kontext av klassklyftor som ökat långt innan flyktingarna dök upp. En bitterhet har slagit rot efter att det lilla samhället monterats ned sedan gruvnäringen försvunnit och grannhusen köpts upp för spottstyvrar.

Den oerhört produktive veteranen Loach har sagt att ”The Old Oak” kan bli hans sista film, och han följer den form, stil och tematik som blivit signum i sina senaste socialrealistiska draman. Avskalat bildspråk som fångar exploatering och orättvisor genom vanligt folks perspektiv.

Ofta med en altruistisk hjälte, den här gången den hedersvärde pubägaren TJ (Dave Turner), som hamnar mitt i kulturkriget då hans pub The Old Oak blir en symbolisk sista plats för samling i det krympande samhället.

Det går att beundra Loachs orubbliga humanism, men samtidigt kritisera hans sentimentala sätt att berätta, komplett med en gullig hund som dör och ges en lång och snyftig bakgrundshistoria. ”The Old Oak” är annars ett småputtrigt drama som visar hur arbetarklass ställs mot migranter medan riskkapitalbolag i Cypern tjänar pengar på billiga flyktingboenden.

Den saknar den hjärtliga humorn från lättsmälta Loach-filmer som ”The angels share”, samtidigt som den inte hittar samma samhällskritiska nerv som i hans tyngre filmer, exempelvis åtstramningsdramat ”I, Daniel Blake”.

Ambitionen är imponerande men tonen landar i en sorts ingenmansland som gör slutresultatet snudd på bagatellartat.