Viola Davis är den stora stjärnan här. Hon bärgade en Oscar 2017 för ”Fences” och är tippad att få en nominering även för denna roll, även om den kanske inte är hennes främsta. En klassisk hjälte, en hårding med ett mjukt inre, en Sylvester Stallone-typ. En fysisk roll, hon lär ha tränat galet mycket, gjorde många stunts själv.

Bra jobbat för en 57-åring, som här alltså spelar Nanisca, härföraren för Dahomey-rikets hårdföra och fruktade kvinnoarmé. Naniscas gäng får en ny rekryt, den rätt spensliga Nawi, som också är styckets huvudroll – ett kaxigt barnhemsbarn som siktar på att bli den främsta krigaren men har likt alla äventyrsfilmers Mowglis och Mavericks svårt att följa order. När hon och hennes amazon-fränder ställs mot det ondsinta oyo-folket blir det till att ta sig i kragen. Det är inte mycket mer story än så, förutom lite trevande Pochahontas-kärlek.

”Black Panther” var unik för att det var den första superhjältesmockan med afroamerikanska huvudroller, men ”The woman king” tar ett steg till: här har vi en blockbuster, med en budget på motsvarande en halv miljard kronor, med enbart svarta kvinnor i huvudrollerna. Det gör nödvändigtvis inte ”The woman king” bättre, rent filmiskt men det är likväl ett historiskt ögonblick, ett resultat av de senaste decenniets kamp för mångfald framför och bakom kameran.

Det är dock bara de yttre omständigheterna som är uppdaterade. ”The woman king” är annars ett tidlöst matinéäventyr, som följer mallen utan att tänja den det minsta. Enkla rollkaraktärer, smaskiga bataljer och högstämda tal inför strid. Snyggt som attan och alla miljonerna syns på duken men bara en aning mer originalitet hade inte skadat. Vi kunde väl åtminstone fått slippa den gamla trötta brutna engelskan som hänger kvar i Hollywood som en efterhängsen snuva.

Men regissören Gina Prince-Bythewood har nog ändå hamnat ungefär där hon siktade, hon lär nämligen ha inspirerades av filmer som ”Gladiator” och ”Braveheart” – och okej, även om ”The woman king” inte har samma slagkraft som nämnda klassiker når den i alla fall en bra bit på vägen.

”The woman king” är för övrigt – om man ska tro min (visserligen inte helt djuplodande) research – ett nätt stycke historierevisionism. Dahomey-folket (som för övrigt även figurerar i Werner Herzogs ”Cobra Verde”) levde högt på att sälja sina medmänniskor som slavar till de vita kolonisatörerna, en omständighet som finns med även i detta manus.

Men slavhandlare gör ju sig inget vidare som hjältar: Coola kvinnliga soldater? Bra! Slavhandel? Inte alls bra. Knepigt… Men filmmakarna vrider till det så att amazonkvinnorna minsann var emot slaveriet och lyckas övertala kungen att börja sälja palmolja i stället.

Nej, man ska så klart inte kräva trovärdighet av en actionbumling… men det är ett talande exempel på hur Hollywood friserar historien för att passa dagens mode.