När Ogebratt, Karlsson och Larsson väntar på tåget i Kristina Lugns kammarspel från 1999 har hennes universum fått helt nya proportioner.

Det är inte bara Dramatens stora scen som känns väldig i jämförelse med urpremiärens Brunnsgatan 4. Här är allt större, den expressiva och nästan helt kvinnliga ensemblen, gester och hela anrättningen i sig.

Orden från pjäsen med det roliga namnet korsklipps också med delar av andra av dramatikerns pjäser, något som tydligt visar att Kristina Lugn var en författare vars tematik och stil bestod genom decennier.

Hennes texter lyckas med konststycket att på samma gång vara både säregna och rymma hela teaterhistorien. Även Mellika Melouani Melani är säregen och listig som regissör. I hennes generösa och dristiga uppsättning finns drag av såväl Beckets gåtfulla väntan som Brechts Verfremdung med sångnummer och direkt publiktilltal.

Föreställningen är även besläktad med den samtida brittiska regissören Katie Mitchell, som på olika sätt laborerar med filmiska närbilder i sina uppsättningar. Och visst är det också lite Hitchcock över Mikael Kratts ljussättning, tågrälsens lövhalka, röken, dimman och inte minst de ljusa trenchcoats som hela ensemblen bär som en anonymitetens mantel över sin övriga kostym.

Mikael Karlssons drivande musik spelar naturligtvis en alldeles egen roll för den suggestiva stämningen. Mest av allt har ”Titta en älg” blivit till en slags ”Jösses flickor” för 2020-talet.

Ordekvilibristen Lugns texter om sorg, ensamhet, övergivenhet, olyckan i att älska men inte älskas, viljan att leva men samtidigt inte orka leva, har blivit ett oratorium av röster och kroppar med den kvinnliga kören Stockholm City Voices som brudkör och vildsint frigörelseprojekt. Här nås befrielsen via såväl lustmord på mannen som blasfemi. ”Titta en älg” är en storslagen dödsmässa lika mycket som livsmässa – det är en uppsättning ljuvlig att uppleva.