Det finns en intressant estetik och atmosfär i ”Universal Language”. Det är vinter, och på något sätt befinner sig filmens huvudpersoner både i Iran och Kanada. Språket växlar mellan persiska och franska. Ett par ungar hittar en sedel fastfrusen i isen, en guide klädd i löjliga öronmuffar berättar för en grupp turister om Manitobas historia och en ensam man i mustasch besöker sin mamma.

De olika episoderna vävs löst ihop men ”handlingen” är ofta obegriplig och saknar spänning eller drama. Det mesta verkar konstruerat för att presentera en putslustig och uddlös humor. En levande kalkon som tar bussen, är det roligt? Hmm. En tjurig kedjerökande lärare säger åt sina elever att de inte har någon framtid, kan det vara roligt? Nja. En levande julgran som går runt och tigger cigaretter?

Nej, jag förstår inte vad andra kritiker har sett i ”Universal Language” och jag tror inte att det finns något att förstå. Det går att se influenserna från Aki Kaurismäki eller David Lynch i scenografi och i den absurda tonen, men det finns aldrig något mörker eller något annat som griper tag bortom de vackra och drömska bilderna. Den kulturella ”remixen” mellan språk och uttryck från både Iran och Kanada ger tacksamt nog ”Universal Language” ett eget uttryck. Men frågan är för vad?

Budskapet är på en banal nivå och verkar vara något om att alla borde vara snälla mot sin granne. Det är tyvärr för ofta som den här sortens ofarliga bagateller möts av unisont hyllande. Jag är inte övertygad.