Maluma är precis lagom försenad, mellan femton och tjugo minuter, när Dirty Diana börjar dundra från högtalarna och nedräkningen i neongröna siffror startar. Michael Jackson är Malumas stora förebild, och även om han kanske aldrig blir kungen av pop, så är han åtminstone prins av reggaeton.
Hans blandning av just reggaeton, salsa, latin trap och pop, hans sug i ögonen och poster boy-kvalitéer och samarbeten med stjärnor som Ricky Martin, Shakira, Madonna och Steve Aoki har gett honom en rad megahits, Grammynomineringar och fler Instagramföljare än Lady Gaga.
När han äntligen kommer ut på Globens scen, leende från öra till öra, vet jublet inga gränser. Läktarna gungar från första trumman och tusentals mobiltelefoner höjs mot skyn. För tio år sedan hade en colombiansk artist, med undantag för Shakira, inte ens varit påtänkt till en så stor svensk arena. Men post-Despacito, efter latinopopens segertåg runt världen, har biljettförsäljarna all anledning att vara optimistiska. Att sjunga på engelska är inte längre ett krav för att bli världsstjärna.
Men om Malumas musik är trendig, så är hans scenshow förbluffande omodern. Pyro, rök och laser går förstås aldrig ur tiden. Men så fort Maluma lyckats pressa upp stämningen i taket med just eld och granater och hits som Vente pa' ca eller Borro cassette, så dödas festen av olika intetsägande mellanakter. Akustisk musik från bandet under flera minuter, långa elgitarrsolon som salsaälskarna knappast impas av, eller – värst av allt – flera delar ur en animerad sci-fi-film med Maluma i huvudrollen. Tänk rymdskepp, solglasögon, star wars-musik och noll handling.
De kvinnliga bakgrundsdansarna är skickliga och perfekt synkroniserade men tyvärr har de fått en mördande oinspirerad strippklubbskoreografi tömd på all glädje som bara ger intrycket av kvinnokroppar som rekvisita.
Som tur är finns publiken. Unga pojkar och äldre damer – det dansas överallt. Salsaproffsen och reggaetonsnillena på golvet och uppe bland stolsraderna bjuder på en show man sällan skådat, med en kärlek till musiken som dunkar i takt.
Det är inte bara latinos i Globen, men de är många. Maluma höjer volymen till max när han frågar: “Finns det några chilenare i huset, får jag höra peruanerna, hay colombianos en la casa?”. När han ger sig ut på scenens långa tunga kastar fansen upp sina olika flaggor till honom och han bär dem, till deras stora glädje, runt halsen. En vacker bild av hur mycket han betyder för många svenska exillatinos: deras megastjärna som trots att han blivit så stor fortfarande sjunger uteslutande på spanska.
Ännu tråkigare då, att det är just sången som saknas mest av allt. Det är inte förrän nästan halvvägs in, på långsamma, smäktande hiten 11 PM, som vi får höra att han faktiskt kan sjunga. Annars ligger det ett konstant dovt eko över mikrofonen som gör att hans röst nästan helt försvinner. Och alldeles för ofta överlämnar han sjungandet totalt åt bakgrundssångarna och publiken.
Cuatro babys, hans mest kontroversiella låt som anklagats för sexism och misogyni, struntar Maluma i på stockholmsspelningen. Däremot får vi höra Felices los 4, hans somriga poppärla med reggaeton-trummor om en lycklig otrohetssituation där alla fyra är nöjda och glada(!). Då flexar han stämbanden igen och låter hiten glida över i en magisk salsaversion. En glimt av hur bra han kan vara, om han bara vill.