Lauryn Hill reser runt i världen för att fira 20-årsminnet av sitt livs första och enda album.
Den stora turnén som inleddes i somras har nästan blivit mer omtalad för allt påstått diveri – inställda konserter, förband som sparkas och stora förseningar – än för vad som utspelas under de förhoppningsvis 90 minuter (hon har lämnat spelningar långt tidigare än så ibland) som hon står på estraden.
I en utsåld (8300 biljetter sålda) hockeyhall gör hon denna småsnöiga måndagskväll dock entré på utsatt tid (det var 1.5 timmes försening i Köpenhamn i lördags). För in kommer hon kl 21.31 efter att ha hyllningsinropats av sin uppvärmande DJ – Ms. Lauryn Hill – strålande i en svart basker, uppumpad tyllklänning, vit träningsjacka i storlek XXL och höga silverstövlar.
Det är upplagt för en stor och efterlängtad kväll. I publiken finns både vi som var med om när hon släppte sitt hyllade och prisade mästerverk i slutet av indietalet, men också många unga. Något som i sig säger mycket om vilken kraft som finns med Miseducation-albumet. Den femfaldigt grammybelönade musiken låter fortfarande förbluffande bra.
Men så är det också så rikt på flera plan. Lauryn Hill förde samman hiphop och reggae med soul, och sång med rap på ett eget och nytt sätt med klassiskt välskrivna kompositioner.
Hon var nyseparerad från både Fugees och kollegan Wyclef Jean, och skrev starka, medvetna texter utifrån ett kvinnligt perspektiv om både kärlek, sex och karriär som få andra i en tid då hiphopen handlade mycket om bling och skryt.
Succén som följde gjorde att hon som första hiphopartist någonsin fick pryda magasinet Times framsida för hennes banbrytande förmåga att göra bredare popmusik av hiphop.
Fullängdarens relevans 2018 visas inte minst genom att två av årets största namn – Drake och Cardi B – har samplat henne på egna spår i år (något som dock också har varsin historia i sig).
Men hur låter det då när hon återvänder till den enda skiva hon säger sig vilja göra i sitt liv?
Ja, få av oss har väl trott att hon velat tolka dem identiskt med inspelningarna. Ms. Hill har aldrig varit särskilt lättläst. Det vet inte minst de av oss som var med när hon rocknrollade till sitt uttryck i Filadelfiakyrkan 2012.
Denna gång är det jazz och rå äldre soul som blir mycket av ramen. Med sig har hon en kvintett kompetenta musiker som lever i tron att de är ett storband på en showscen. Det känns tyvärr flåsigt och jobbigt när de envisas med att återkommande göra plötsliga blåsavslut eller matematiskt upptajtade versioner av originalen (även om de inte helt skadskjuter sångerna i sank).
Där går mycket av storheten med detta album förlorat. Utan all nyans, återhållsamhet och sitt känsliga ursprungliga arrangemang som bäddar för poesin i texterna låter ”Miseducation” på sina ställen oklädsamt daterat.
Jag är den sista som traditionskramar, men i går saknade jag originalen mer än en gång. Jag menar; var är Grace Paradise lika undersköna som viktiga harpa i ”Superstar”?
Samtidigt är hon själv fortfarande otrolig med sin förmåga att både ta till stora soulstämman och i att också kunna rappa. När hon och körtrion gör klassisk call and recall ryser jag. Liksom när Ms. Hill framför ”Final Hour” acapella. Eller visar sitt politiska patos med bilder på amerikanskt polisövervåld i ”Forgive them father”
Det är också fint att höra henne berätta en stund om hur albumet kom till (en lillgammal Lauryn som ville förena generationer och göra sin tids motsvarighet till Marvin Gaye, Aretha Franklin och Stevie Wonders klassiker) och vad det betyder för henne själv (kärlek och tjusningen och krångligheten med den).
Den avslutande finalen med storsvängiga ”Do Woop (That Thing)” följd av ”Killing Me Softly” och ”Ready or Not” är också en ren fest i sig.
Den påminner oss om vilken stor och unik röst hon var och fortfarande är. Men också om att hon kan bli bättre på att hushålla sin historia.